"Nyfödd I" © Asmund Arle

Jag håller just nu en liten fågelunge i handen. Den har fallit ur boet och lever inte längre. Den är av brons och är en ”fickskulptur” av Asmund Arle. Figuren väger tungt i handen, med sitt för stora huvud, sin smala hals och sina outvecklade vingar, tätt slutna kring den utmärglade kroppen. Man känner tydligt varje detalj och behöver egentligen inte se efter för att sluta sig till det utsatta lilla livets alltför korta historia. Här finns en hel etik som går igen som en samlande kraft i Asmund Arles verk. Hållningen till livet, respektfylld men även misantropisk, går att läsa utan några ord till förklaring. Man vet ändå med bestämdhet att skulptören i sina verk vill uppmärksamma oss på med vilken värdighet den nyfödde, den svage, den uppväxande eller den lidande bär sitt öde, utan ett spår av sentimentalitet.

”Emotioner uppträder på kroppens teater, medan känslorna utspelar sig på medvetandets scen.” Det skrev neurologen Antonio Damasio för ett par år sedan. Emotionerna kan iakttas av andra genom minspel, röster och gester. Medan känslorna förblir fördolda för andra än dem som upplever dem.
      Betraktad ur konstnärens synvinkel är detta en lögn. Konsten lever på sin möjlighet att låta känslorna uppträda på kroppens teater. Man kan dock respektera den vetenskapliga aspekten att inte dra slutsatser om karaktär, känslor, värde och moral utifrån empiriska observationer, då man lätt går vilse i kunskapens suspekta utkanter. Men för konstens del är det ofta nödvändigt att etablera ett samband mellan dessa inre kvaliteter och yttre observationer som sinnena kan förmedla. Sambandet är sällan kausalt utan låter sig i bästa fall uppenbaras för fler än konstnären själv.

"Talande tecken" © Asmund Arle	"Ellika med dockan II" Asmund Arle

Dessa ”under” har generationer av målare och skulptörer sökt efter. Asmund Arle tillhörde dem som lät sig övertygas om denna möjlighet. Hans nyfödda kalv eller skriande galt berör då man intuitivt erfar, i spåren efter handens och ögats samverkande arbete, en empatisk inställning för det utsatta. Det är inte så enkelt att gesten, hållningen eller rörelsen förmedlar detta drag, utan i någon mån handlar det om en lagrad ”förtvivlan” inför den ogörliga uppgiften som till slut låter detta förhållande visas. Inställningen hos Arle kan man även känna igen hos en skulptör som Giacometti, som ett helt liv kämpade med att upplösa gränserna mellan kroppens yttre och inre scen och därmed blotta ett medvetande.
     På Galleri Lars Bohman ges en generös möjlighet att ta del av många av Arles mer kända verk. Inte minst förbluffas man åter igen över hur fullständigt övertygande en bit lera kan bli bearbetad av en konstnär med känsla för form.

Stockholm 2007-05-17 © Susanna Slöör

Galleri Lars Bohman | Omkonsts startsida