"Rudra", 1955, Olle Bærtling

I Joakim Pirinens klassiska serie Socker-Conny ifrån 1985 finns en episod som tilldrar sig på Stockholms universitet när huvudpersonen förbryllat kallar en av Olle Bærtlings målningar för ”skylt” och klottrar ner den med ett hakkors. Blasfemiskt att behandla en av våra mest framträdande konkretister så kan man tycka. Ändå får man säga att Pirinen har en poäng. När det gäller kontinuitet och läsbarhet har Baertlings målningar en hel del gemensamt med skyltar, vägmärken och andra tydliga tecken. De har ett starkt uttryck och väcker känslor. Samtidigt har de en helt öppen betydelse.

Från början inspirerad av Auguste Herbin och Joseph Albers utvecklar Bærtling så småningom ett mer dynamiskt och rörligt formspråk än sina föregångare. I mitten av femtiotalet börjar han bygga upp sina målningar med hjälp av färgschakt som smalnar av i kilar. För att motverka att färgfälten påverkar varandra optiskt eller ”buktar” böjer han ibland gränslinjen mellan färgerna eller lägger in en svart konturlinje. Vid sextiotalets mitt har målningarna förändrats så att kilarnas spetsar hamnar utanför målningarnas yta och formen öppnas upp. I de sista målningarna från början på åttiotalet har spetsarna hamnat så långt ut att målningarna består nästan bara av en färg.

Men trots att Baertlings formuleringar förändras över tiden känns det ändå som att han från och med femtiotalets mitt och framåt försöker uttrycka ungefär samma sak. Naturligtvis påverkas han av amerikanska hard edge–målare som Ellsworth Kelly och Frank Stella. I viss mån är den här utställningen också en undersökning av Bærtlings förhållande till minimalismen i USA på 1960–talet. I en sådan jämförelse är det vanskligt att förlita sig på reproduktioner. Baertling har en mycket intensivare färgbehandling än hard edge–konstnärerna. Donald Judd som recenserade flera av Bærtlings utställningar i USA såg ett stort inslag av europeisk tradition i hans arbeten.
      Han inspirerades av månfarkosterna och läste sciencefictionlitteratur. Hans visioner var storslagna och det grandiosa visade sig också när han tänkte i rumsliga gestaltningar. Tillsammans med arkitekten David Helldén utformades en mängd arkitektoniska förslag av vilka de flesta aldrig kom längre än till skisstadiet. Om han själv fått bestämma hade hans 84 meter höga skulptur Asamk placerats på Sergels torg istället för Edvin Öhrströms 37 meters Kristallvertikalaccent. (Det hade varit intressant att se denna jätteskapelse kommentera Jörgen Kjaergaards storskaliga triangulära mönster på Sergels torg.) Tillsammans med den tyske arkitekten Gerd Fesel utarbetade han ett förslag till ett 12 x 12 meter brett och 300 meter högt torn i Dubai som skulle rymma ett hotell och kommunikationscenter.

"Danse Lyonnaise", 1951 Olle Bærtling		"Iru", 1958 Olle Bærtling

På sätt och vis tillhörde Bærtlings konstsyn en annan tid; han hade starka åsikter och föraktade mycket. Runda former är sjuka former kunde han säga, och bara att se den före detta bankmannen poserande bredvid sina målningar på fotografierna från femtiotalet, med en mustasch som liknar Chaplins eller Hitlers, är en upplevelse. Samtidigt är det många under åren som på olika grunder inspirerats av och refererat till hans målningar; bland svenska konstnärer kan man nämna Marie Louise Ekman och Jacob Dahlgren. Många som har svårt att se ett samband mellan vårt pluralistiska konstklimat och Bærtlings geometriska alfabet kallar en sådan förbindelse ironisk. Ingenting kunde vara mera fel. Utställningen - Olle Bærtling en modern klassiker – ger en ny generation chansen att förstå varför.

Stockholm 2007-10-13 © Björn Larsson

Moderna Museet | Omkonsts startsida