| Att låta de rena spektralfärgerna vara en av bildens huvudsakliga betydelsebärare har varit en ganska sällsynt arbetsmetod under 90-talet. Men med en grundmurad tro på de rena färgernas dynamik har konstnärer som exempelvis Mari Rantanen, Jacob Dahlgren och My Ekman sökt återinföra denna kraftfulla kolorit.
Fredrik Bergman Blix ansluter till dessa konstnärer och ställer spektralfärgerna mot ett stramt formspel. Rött, gult och grönt sjunger från målningarna och ingår i symbios med ett tekniskt rutnät påminnande om det man finner i datavärldens CAD-program. Visst blir krockarna brutala, och visst kan man stundtals sakna en moderering av valörerna. Men det är förmodligen med en medvetet kalkylerad risk Bergman Blix använder de högstämda ackorden. När färgerna får en värdig motspelare på formsidan, som i "Manhattan", blir resultatet också riktigt intrikat.
Utställningen på Galleri Ingela S är den första separata för Fredrik Bergman Blix sedan utbildningen på Konsthögskolan. Hans formspråk verkar dock redan utvecklat och särpräglat. Den kompositionella behärskningen är påtaglig och vissa verk anar man också en fascination över måleriet som ett handlingens verk - ett slags action painting. Det är även möjligt att se de fritt verkande färgerna som sinnenas antipoder till de underliggande formella strukturerna.
Stockholm 2007-03-28 © Leif Mattsson
|
|
"Manhattan" © Fredrik Bergman Blix
"Volyme" © Fredrik Bergman Blix
|
