Som den yngste i en syskonskara på tretton föddes Viking Eggeling i en musikerfamilj i Lund år 1880. Vid sjutton emigrerade han till Tyskland där han arbetade som bokhållare och studerade konsthistoria och måleri. Mellan 1911 och 1915 arbetade han som konstnär i Paris. Vid krigsslutet flyttade han till Zurich och kom i kontakt med Hans Richter, Jean Arp, Tristan Tzara och andra konstnärer inom Dadarörelsen.

Först som tecknare och sedan som filmare arbetade Eggeling i huvudsak med beskrivningar av rörelse; hans mest omtalade verk är den helt abstrakta filmen ”Diagonalsymfonin”. Dessutom hade Eggeling en konstfilosofisk ådra som kom till uttryck i anteckningar och texter. I tillägget till artikeln ”Teoretisk presentation av rörelsekonsten”, som publicerades i tidskriften MA (idag) i Wien 1921, skriver han; ”Det råder ingen tvekan om att konstnärerna snabbt och oförväget kommer att ta filmen i anspråk som ett nytt arbetsfält för produktion av bildkonst. Desto väsentligare är det att påpeka att blotta uppradandet av former i en följd är meningslöst, och att mening kan åstadkommas först genom konsten (….). För denna nya konst är det absolut nödvändigt att ha entydiga element. Utan sådana kan man visserligen åstadkomma en (nog så förförisk) lek, men aldrig ett språk.”

Säga vad man vill om Triztan Tzara och de andra dadaisternas vildsinta ansatser under åren 1916 – 23; den snabbt uppblossande och euforiska grandiositet som hela dada-projektet kännetecknades av fungerar än i dag som inspiration för nya fälttågs planering inom konstområdet. Hur omtumlande måste det inte ha varit att verka som konstnär i en tid när så många modernistiska och klassicistiska sanningar vältes över ända? Men med tanke på Eggelings metodiska arbetssätt var han mer av systembyggare än omstörtare. Hans ambition med ”Diagonalsymfonin” var att konstruera ett universellt formspråk helt utan naturalistiska kopplingar.

I sin vackra och välskrivna bok skildrar Louise O'Konor Viking Eggelings fascinerande konstnärskap och levnadsöde på ett både initierat och underhållande sätt. Skildringen blir inte mindre intressant när författaren beskriver de juridiska förvecklingar som blir följden när det visar sig att Hans Richter, som var Eggelings kollega och vän, under senare år förfalskade och sålde ett flertal verk under Viking Eggelings namn. Indirekt ger Louise O'Konor också en bild av hur filmens status har förändrats sedan 1965 när hon lade fram sin licentiatavhandling om Viking Eggeling – på den tiden höjde många på ögonbrynen på ett svenskt universitet åt att en akademisk avhandling tog upp film.