|
När David Hockney besökte den stora Ingres-utställningen på National Gallery 1999 var det några av Ingres små teckningar av antika lämningar i Rom som fick honom att stanna upp. Dels var teckningarna så extremt små, dels såg det ut som att strecken i teckningarna var dragna på ett ”snabbt och följande sätt” snarare än ett ”modellerande, trevande” sätt, vilket brukar vara fallet när en konstnär inför ett motiv försöker fånga formen med hjälp av ögonmått, penna och papper. Ändå var Ingres teckningar utförda med extraordinär formkänsla. Hockney undrade hur Ingres kunde ha gjort dem så snabbt? Han kom på att han hade sett den där ”snabba och följande linjen” förut - i flera av Andy Warhols teckningar - och de visste han att Warhol hade gjort genom att projicera ett fotografi på ett papper med hjälp av en projektor. Var det möjligt att också Ingres hade hjälp av något kameraliknande verktyg? Men hur i så fall, kameran uppfanns ju först på 1840 – talet och Ingres teckningar var gjorda 20 år dessförinnan?
I samarbete med forskare gick Hockney vidare, kartlade de optiska linsernas och konkava speglarnas historia och jämförde med konsthistorien. Han nålade upp hundratals vykort av de gamla mästarnas teckningar och målningar i kronologisk ordning på väggen i sin ateljé för lättare kunna se förändringar i konstnärernas arbeten över tiden. Förvånansvärt tidigt i konsthistorien hittar han målningar med ”fotografiliknande” kvaliteter. Han arbetar efter tesen att linsen som konstnärerna använde inte kunde projicera mer än en del av de större målningarnas motiv på målarduken åt gången - konstnären tvingades flytta linsen under arbetets gång, vilket kunde resultera i målningar som har en oregelbunden komposition enligt centralperspektivets regler.
En målning som Van Eycks altarmålning i katedralen i Gent är till exempel, enligt Hockney, konstruerad med hjälp av en stor mängd sådana projektioner. Själv är Hockney ofta misstrogen mot centralperspektivets förtjänster och anser att målningar med många olika blickpunkter, just som Van Eycks målning, har en förmåga att på ett unikt sätt ge illusion av djup, rymd och närbild samtidigt. Hockney anser att konstnärer började använda konkava speglar som hjälpmedel så tidigt som på 1430 - talet. Han hittar spår av att optiska hjälpmedel har använts i verk av konstnärer som Robert Campin, Van Eyck, Hans Holbein, Giorgione, Caravaggio och Frans Hals.
Hockneys teorier är omvälvande på flera sätt. Till exempel framför han tesen att konstmåleriet, alltsedan den oerhört inflytelserike Caravaggio blev stilbildare runt år 1600, har varit ”linsbaserat”; det vill säga haft den fotografiliknande bild som linsen frammanar som ideal (alltså oavsett om konstnärerna använt lins eller inte).
Om Hockneys teorier stämmer uppstod alltså inte den linsbaserade bilden som realitet och ideal när kameran uppfanns, det vill säga 1839 när man för första gången på kemisk väg lyckades fixera en bild gjord av en optisk lins, utan mer än trehundra år tidigare. Den ”snabba och följande linjen” skulle i så fall alltså ha funnits närvarande i konsten i över femhundra år. Det säger sig självt att en sådan förändrad historiebeskrivning påverkar vår syn på bildkonstbegreppet – som språksystem och som produkt av en utvecklingsprocess.
Stockholm 2007-05-17 © Björn Larsson |
|
|
