I drömmens öververkliga saklighet kan tingen tyckas så linjärt tydliga att den reella världen framstår som en suddig kopia i jämförelse.
      Rebecca Burkhalters människor, fåglar och frukter har just den drömmens öververkliga karaktär. Man kan med lugn blick följa formernas linjespel utan att hindras av något tillfälligt eller undflyende.
      Om man hellre väljer att låta blicken vila i bildernas centrum är det fullt möjligt att med endast det indirekta seendet omfatta hela kompositionerna. Jag väljer gärna den sistnämnda metoden, då den stegrar vaksamheten inför målningarnas subtila valörspel.

Oftast förekommer endast ett eller några få objekt i var målning av Rebecca Burkhalter. Dessutom är den centrala placeringen återkommande, vilket gör att figurerna tycks sväva i en färgrymd utan begränsningar. Det som trots allt håller dem kvar inom bildytorna är de släta bakgrundsytorna i välavstämda grågröna toner.
      Denna entydiga renodling och den envetna tron på tingens inneboende väsen är relativt sällsynt inom samtidskonsten. Kanske för att det är ett vågspel att i så hög grad förlita sig enbart på den måleriska återgivningen.
      Hos belgaren Luc Tuymans förekommer det dock ofta, liksom hos svenskan Rita Lundqvist. Även bland en del mer abstrakt inriktade konstnärer är detta arbetssätt vanligt.
       Men det krävs goda målarnerver för att helt utelämna sig åt en så naken föremålsbeskrivning. För Burkhalter tycks det dock vara ett naturligt val. Hennes bilder känns osentimentala i sin saklighet och avspända i sin lågmälda stillhet, även i de fall då hon använder sig av den privata sfärens mer känsloladdade minnesavtryck.

Stockholm 2007-10-05 © Leif Mattsson

"Flicka” © Rebecca Burkhalter

"Bär” © Rebecca Burkhalter