Sedan Richard G Carlsson för några år sedan inledde sitt arbete med bildmässiga självreferenser har mycket ställts på ända (tidigare målningar återkommer avbildade i nya). En underfundig humor är numera insmugen i dessa hans meta-måleriska experiment, där betraktaren lockas till ett sökande efter en inbördes temporal hierarki. De vagt minimalistiska verken, med sina vibrerande gråskalor, har givits nya roller, nu som ekon av sig själva. Samtidigt har deras "mentala" nivå förskjutits och den närmast demonstrativa ytmässigheten förlorat en del av sin verkan.
      Plötsligt öppnar sig centralperspektivets djup och två måleriska poler möts: den slutna kontemplativa ytan med sina lugna horisontaler, och den perspektiviska med sina flyende diagonaler.

En annan och kanske mer uppenbar polaritet finns inbördes mellan de båda utställarnas verk. Lotta Döbling har ett klart annorlunda sätt att närma sig bilden än Carlsson, vilket här skapar en dynamik av det mer oväntade slaget. Konstnärerna har djärvt nog tagit sig friheten att låta bilderna "frontalkrocka" i mitten av salen. Där möts Döblings rytmiskt slingrande samt berättande måleri av Carlssons nedtonade gråvibrerande stillhet. Klokt nog håller de sina bilder i övrigt separerade; de berättar ju trots allt skilda historier.
      Lotta Döblings verk myllrar av småhändelser som inte blir fullt tillgängliga förrän man står dem helt nära. På avstånd kan de knappt skönjbara tecknen tolkas som musikaliska notationer. Men vid närmare studium visar de sig vara spröda "teckningar" av bland annat kaniner, fåglar och blånande landskap.

Personligen ser jag sammanställningen av dessa, på ett ytligt plan, ganska väsenskilda konstnärskap som något uppfriskande hädiskt. Motsatserna definierar varandra, samtidigt som den vackra men omvittnat svårhängda stora salen avdramatiseras.

Stockholm 2007-10-05 © Leif Mattsson

"Studio # 1” 2007, olja på MDF © Richard G Carlsson

"Insomnia II” 2007, olja o akryl på duk © Lotta Döbling

"Vista # 12” 2006, olja på MDF © Richard G Carlsson