ur "Disasters of War" © Jake & Dinos Chapman

Bröderna Chapmans arbeten utifrån Goyas ”Los Desastres de la Guerra” (1810-1820), resulterade även i en serie etsningar från 1999. Det är den serien som nu visas. Bladen kretsar tematiskt kring övergreppen och våldet som spanska befolkningen utsattes för under Napoleons invasion av landet, men med tillägg ur våldets historia från senare datum. När serien presenterades i slutet av 1990-talet pågick fortfarande en diskussion kring ett subjektets allseende blick som begärligt förgriper sig på den andre, som ”objektifierar” denne.

Framväxten i de anglosaxiska länderna av ett nytt akademiskt ämne som emellanåt kallas ”visual culture” gav bränsle åt diskussionerna och analysen av blicken, seendet och indirekt det anonyma subjektet, inte sällan ur en negativt kritisk synvinkel. Martin Jay’s, ”Downcast eyes – The denigration of vision in twentieth-century french thought” samt Jonathan Crary’s ”Techniques of the observer – On vision and modernity in the nineteenth century”, kan nämnas som några exempel.
      Georges Batailles erotiska roman “Ögats historia” och surrealisterna Dalis och Buñuels film ”Den andalusiska hunden”, med ögat som ”rituellt” skärs itu, plockades gärna fram i dessa sammanhang för att bygga under kritiken mot det okroppsliga, kartesianska ögat - sinnebilden för kunskapen och förnuftet. Ägg, testiklar och solen själv är välbekanta metaforer. Hela den symboliken är fullt verksam i Chapman-brödernas arbeten med fingret som petat ut pupillen ur ögat, eller alluderingar som ”man’s sun”, vilket uttalas likadant som ”Manson” (ligan som mördade Roman Polanskis gravida hustru på 1960-talet), för att nämna några exempel.

ur "Disasters of War" © Jake & Dinos Chapman

Det något besynnerliga i sammanhanget är kopplingen till Goya. Minns man bilder ur hans tidigare grafiska serie ”Caprichos” dyker kanske ett verk upp av en sovande man som lutar sig tungt över ett bord. Ovanför de hopsjunkna axlarna materialiseras de monsterfyllda mardrömmarna. ”Förnuftets sömn alstrar vidunder” lyder titeln och den bilden tolkar jag hellre som en stilla bön om att revolutionens arvtagare lär sig bruka förnuftet. ”Los Desastres…” må vara otäck, men frågan är om man inte kan se den indirekt som en hyllning till människans förmodade förmåga att se, även om det ofta sitter hårt åt. Får hon reda på ”sanningen” eller ”ser” med egna ögon vad som hänt, finns det kanske hopp. Man skulle med andra ord kunna se Goya som en mer positiv kritiker av förnuftet, en ögats tillskyndare i rollen som en god metafor för kunskaps- och sanningssökandet.

Som en motpol skulle man kunna ställa den brittiska grafikern William Blake, ungefär samtida med Goya och också han intellektuellt starkt påverkad av franska revolutionens (indirekt upplysningens) urartade fasor. Ta Blakes mytologiska bild av den onde skaparen ”Urizen” som med sin passare ovanifrån mäter upp världen (ett motiv bekant från många medeltida skildringar av Guds son). Kanske kan man läsa ”Urizen” som ”You are his son”, då skulle man kunna se Blake som en kritiker av det mänskliga, allmängiltiga förnuftet, och en mer rättmätig referens i kritiken av det synligas överhöghet.

Med denna inledande parentes vill jag inte säga mer än att texterna som bifogas konsten ofta kväver den. Därför är det glädjande att möta Chapman-brödernas serie om krigets, skapandets och erotikens tidlösa elände, nu lite senare när verket förhoppningsvis förpassats till den del av samtiden där kontextuell tystnad råder. För först nu visar det sig om deras bilder håller, och det gör de med acklamation. Den något otacksamma hängningens molnformation förtar inte kraften. Spåren av den nyfiket skapande glädjen i undersökandet av motivets och parafraserandets möjligheter finns där, även om en del av nöjet möjligen kopplades till att rycka vingar av levande flugor.

Stockholm 2007-01-23 © Susanna Slöör

Magasin 3 | Omkonsts startsida