Som tillhörande generationen efter Young British Artists (YBA) har Nigel Cooke vänt sig från det sensationella till förmån för ett frenetiskt utforskande av måleriets väsen, som medium och konsthistoriskt. I England är Nigel Cooke kanske mest känd för sina enorma målningar av landskap - många av dem med solnedgångar eller andra spektakulära motiv hämtade ur graffitins repertoar.
      Ibland jämförs Nigel Cooke med graffitikonstnärer – som till exempel den just nu i England mycket uppmärksammade Banksy. Liknelsen är ganska långsökt och visar väl mest att graffitikulturen har en trovärdighetsreserv som är väl värd att använda sig av. När allt kommer omkring är Banksy en ganska traditionell graffitikonstnär som flyttat in sitt satiriska och ”engagerade” måleri i galleriet. Man får säga att Cooke når längre när han kombinerar graffitikulturens känsla för nuet och det autentiska med bildkonstvärldens intellektualism och krav på formalitet.

Utställningen i Moderna Museets rum 04 består av en serie målningar som alla är porträtt eller självporträtt av konstnärer. Neoneffekterna som Cooke tar fram med oljefärg blir till sällsamma miljöbeskrivningar. Men målningarnas huvudpersoner är svåra att få syn på. En har ett huvud som en påse. En annan liknar en tomte med en pastellfärgad palett till ansikte.
      Man kan komma att tänka på Picassos många målningar och teckningar av konstnären och modellen i ateljén. Även Cookes målningar porträtterar en arbetsplats samtidigt som de är metaforer för skapandeprocessen och konstnärskapet som existentiell livsuppgift. Precis som Picasso mytologiserar Cooke konstnärskapet, däremot befinner vi oss ganska långt ifrån modernismens upphöjande av konstnärsrollen.

I Cookes målningar är det mesta fiktionaliserat; konstnären är en graffitikonstnär, ”ateljén” är en skräpig, övergiven plats vid den presumtiva graffitiväggen och modellen/musan har ersatts av taniga, ljustörstande växter och päron som röker cigarett. En undergångsvärld skildras. Här är det inte självklart att arbetet adlar eller stärker karaktären.
      I ett tal på Tate Modern förra året liknade Nigel Cooke de antropomorfiska blommorna och växterna i sina målningar vid figurer från reklam och TV – som blivit vuxna och fastnat i ett liv med hopplösa låglönejobb. Nigel Cookes sympati för den kreativa men vilsna nutidsmänniskan är trovärdig, och han gör det populärkulturella citatet till något eget.

Stockholm 2007-06-14 © Björn Larsson

"Drinker", 2007 © Nigel Cooke

"Painter With New Brush" © Nigel Cooke