Omkonst - documenta 12 i Kassel

www.omkonst.com:
Vital mångfald på documenta 12 i Kassel
documenta 12, Kassel, 16/6 - 23/9 2007
Text: Margareta Persson

Bara någon vecka efter Venedigbiennalens öppnande var det runt mitten av juni dags för ytterligare en stor internationell utställning att slå upp sina portar. Sedan 1955 har documenta ägt rum i Kassel vart femte år och i år leddes utställningen, som pågår i 100 dagar från den 16 juni tom 23 september, av kuratorn och konstkritikern Roger M Buergel och konstvetaren Ruth Noack. I sitt arbete har de utgått från tre frågeställningar: Är det moderna vår antik? Vad är livet? Vad kan vi göra?

Exposition view: © Luis Jacob; photo Roman März / documenta GmbH

Documenta 12 känns uppfriskande oortodox med åtminstone för mig många nya konstnärsnamn i en ovanligt levande utställning. En utställning som det är svårt att vara likgiltig inför. Vare sig man vill det eller inte tar den tag i besökaren genom ett engagemang i allt från urvalet av verk, hängning och utställningsplatser till den grafiska profilen. Först blir jag bara omtumlad för att inte säga förvirrad av överflödet, men ganska snart ersätts den känslan av någonting annat. En aning om att här finns något angeläget som kräver min fulla uppmärksamhet.
Documenta 12 är geografiskt koncentrerad till en handfull byggnader med naturlig utgångspunkt i Museum Fridericianum. Dess strama nyklassicistiska arkitektur har i år invändigt dekonstruerats och salarna har målats i djärva kulörer som grönt och rött. Här får bland flera Luis Jacob breda ut sig med en myllrande installation av video och foton hämtade ur böcker, tidningar med flera källor. En i sitt våldsamma överflöd krävande installation som för att bli meningsfull drar in betraktaren i en spännande dialog och interaktion.
Hito Steyerl är en tysk videokonstnärinna som arbetar dokumentärt och här självutlämnande söker sig tillbaka i sitt förflutna. För visningen av hennes video ”Lovely Andrea” har Fridericianums imposanta trapphall tillfälligt byggts om till scen. Flera verk både på Fridericianum och övriga utställningsplatser har en tydlig politisk inriktning, som kan vara av formal karaktär som i Anatoli Osmolovskys små bronsskulpturer föreställande tanks, eller av mer konceptuellt slag som i den tjeckiske konstnären Jiri Kovandas performances från 1970-talets Prag, vilka han dokumenterat i enkla svartvita foton.


Videostills, "Lovely Andrea", 2007 Video, © Hito Steyerl		Guy Tilllim, "Congo Democratic" Voting station under construction by the UN the day before the election, Kinshasa, July 2006

Ett av de starkaste verken är en video av ett team om fem konstnärer med bland annat David Thorne som har gjort ”9 scripts from a nation at war” om kriget i Irak och som visas i den intilliggande documenta-halle. Guy Tillim från Sydafrika arbetar också väldigt nära en politisk verklighet vilket framgår av hans video ”Congo Democratic” där han följt det första demokratiska presidentvalet i Kongo 2006. Den videon kan man se i Aue-paviljongen som är en temporärt uppförd hall intill Orangeriet.
Aue-paviljongen är den största av utställningsplatserna och har uppförts av färdiga byggelement för växthus, vars transparenta väggar invändigt är täckta med ett opakt material som ger ett ömsom behagligt ömsom irriterande halvdunkel i den väldiga paviljongen. Här får ibland verk med samma inriktning stötta varandra men det oväntade förs hela tiden in i form av anakronismer eller andra brott mot hängningskoden för handen. Dessa verk utgörs bland annat av sexistiska målningar av Juan Davilas , fräcka collage av Lili Dujouries och minimalistiska objekt av John McCrackens från 1960-talet vilka bildar ett slags öar i utställningshavet.


Romuald Hazoumé "Dogon", 1996 Verschiedene Materialien \| mixed media; 24 �� 35 �� 45 cm © Romuald Hazoumé / VG-Bild-Kunst Courtesy the artist		Romuald Hazoumé Citoyenne, 1997 Verschiedene Materialien \| mixed media; 40 �� 40 �� 30 cm © Romuald Hazoumé / VG-Bild-Kunst Courtesy the artist

Många verk gestaltar komplexa och centrala frågor på ett överraskande sätt, till exempel Ines Doujaks ”Segerträdgård” där gräset spirar bland fröpåsar, som bär texter om makt, kön, väpnade konflikter med mera. Den kongolesiska konstnärinnan Bill Koulénay har uppfört en mur av papier maché som naket gestaltar såren i hennes egen historia. Afrikansk bakgrund har också Romuald Hazoumé, som har gjort några av utställningens mest spirituella verk. Han har framför allt använt sig av objet trouvé i form av begagnade bensindunkar med vilka han skickligt och lekfullt för tillbaka den afrikanska masken till ursprungskontinenten. Samtidigt som han elegant turnerar Picasso och de andra modernisterna från början av förra seklet. Äntligen verkar den västerländska hierarkin inom konsten på väg att raseras till förmån för en mångfald inte bara vad gäller etnisk bakgrund utan kanske framför allt i själva de konstnärliga uttrycken såväl beträffande form som innehåll. Buergel och Noack har som kuratorer en ovanligt öppen hållning som manifesteras bland annat i den okonventionella blandningen av äldre verk och samtida samt ett verkligt överflöd av olika konstnärliga tekniker och material.
Särskilt påfallande är den stora andelen collage och fotomontage samt blandtekniker. Kinesen Lu Hao använder sig dock i sitt stora verk ”Recording 2005 chang' an street” av traditionellt kinesiskt måleri på rulle för att dokumentera de omvälvande förändringarna längs en central aveny i Beijing. Själva den ålderdomliga tuschmålningstekniken blir bärare av ett ”då” som konfronterar ett ”nu” i form av innehållet i verket. Åtskilliga verk på utställningen är kommentarer till förändringar i vår omvärld. Fast förhållandevis lite handlar om miljöförstöringen, desto mer om makt-, kön- eller polititiska förhållanden som exempelvis i Ck Rajans fotomontage med civilisationskritik, eller Amar Kanwars imponerande och intressanta videoinstallation om sexuellt våld.
Zoe Leonard från USA ställer ut ett spännande verk ”Analogue” från 1998-2007 som består av ett 40-tal foton som på gammeldags museimanér exponeras i glasmontrar som tvingar betraktaren att gå nära och på det sättet bli varse vad de mycket vackra bilderna lätt ironiskt visar på, såsom fördomar om kön, ras, religion med mera. Fördomar som Kerry James Marshalls långa svit satiriska bläckteckningar också handlar om. Hans verk visas på På Neue Galerie, en palatsliknande byggnad från 1877, som nu för första gången tagits i anspråk för documenta. Där kan man också ta del av Nedko Solakovs installation med arkivet ”Top Secret” som innehåller uppgifter om hans förflutna som informatör i Bulgarien under kommunismen

Men documenta 12 problematiserar inte bara en politisk och etnisk agenda utan här finns också en rad verk som kommenterar konsthistorien och kanske särskilt det abstrakta måleriet. Direkt går detta att avläsa i det medvetna mötet mellan ett fotorealistiskt porträtt av Gerhard Richter från 1960-talet som flankeras av två till synes abstrakta verk av Lee Lozano, vilka sedda ur en annan aspekt också är fotorealistiska gestaltningar men av geometriska former som till exempel en kon.
Mladen Stilinovic har använt sig av en container för att skapa ett rum i rummet för sin granskning av modernismen. Gerwald Rockenschaub använder sig också av otraditionella material, som hans suveräna plangeometriska komposition med åtta heltäckningsmattor från 1991. Den danske konstnären Poul Gernes får mycket plats i utställningen med sina så kallade ”Target-paintings” som också utspelar sig i gränslandet abstrakt-konkret, eller dikotomin civilisation – natur, samtidigt som de kommenterar såväl Jasper Johns som Kenneth Nolands målningar med samma utgångspunkt. En stafett som idag kan sägas ha sin fortsättning på Venedigbiennalen med Jacob Dahlgrens stora installation i den nordiska paviljongen. Florian Pumhösl har byggt ett större verk som han kallar ”Modernology” vari han direkt kommenterar modernismens abstraktion med sina glasmålningar. Och som den självklara punkten, eller öppningen, finns Agnes Martins stora verk ”River” från 1964 med en alldeles egen integritet i överflödet av bilder och uttryck.


"Betty", 1977 Painting, oil on wood © Gerhard Richter		Lee Lozano, "Clash", 1965 © The Estate of Lee Lozano Courtesy Wheaterspoon Art Museum, University of North Carolina at Greensboro

Utställningens geografiska höjdpunkt, men samtidigt den tyvärr konstnärligt minst intressanta utställningsplatsen, är slottet i Wilhelmshöhe. Konkurrensen med slottets enastående samlingar av bland annat fransk och tysk renässanskonst samt salar fyllda med Rembrandt och Rubens blir kanske tillsammans med den hänförande utsikten och vackra utställningsarkitekturen för stark. Bäst fungerar det för de verk som helt enkelt inneslutits på museet som till exempel videon av Dias & Riedweg, som visar ett gäng killar i Brasilien som rytmiskt utför rörelser som man samtidigt kan härleda till en reseberättelse av Hans Staden som faktiskt kom från Kassel. Här finns en fungerande dialog mellan plats och verk och det gör det också i Sonia Abian Roses ”Kärlekens koncentrationsläger” som har formen av en oskyldig rokokobyrå. På slottet Wilhelmshöhe kan man också njuta av en förnämlig samling persiska miniatyrer. Av persiskt ursprung är även den matta som bildar något av ett visuellt centrum i documenta-halle med bland annat Cosima von Bonins överväldigande installation av stora mjuka djur. Intill återfinns Peter Friedls dubbelbottnade verk om Västbankens enda zoo med giraffen Brownie i huvudrollen.

De flesta documenta-besökarna lägger märke till egensinnigt formade trästolar som uppträder överallt till ett antal om 1001 stycken. Dessa stolar utgör en del av ett verk av kinesen Ai Weiwei som blir fullständigt först när lika många kineser under juli månad anländer till Kassel för att ta varsin stol i besittning. Missa inte det! Och inte heller Kulturcentrum Schlachthof med bland annat ett angeläget videoverk av polacken Artur Źmijewski. Om du ändå gör det, gå in på hemsidan för documenta 12, www.documenta.de.

documenta i Kassel | Omkonsts startsida