Det finns en självklar direkthet i Karin Eklöfs verk. Omgivningen, ofta landskapet eller stadsbilden, ges en form utan att den första infallsrika upplevelsen går förlorad. Det blir uppenbart i den svit av tuschteckningar och akvareller som generöst exponeras på utställningen.
Men den kontrastrika belysningen under vilken händelserna tar form spelar även betraktaren ett spratt. Bilden skiftar plötsligt och nya figurationer uppstår. Små sällsamma väsen visar sig, något som slumpen och avsikten förlöst tillsammans i en ohelig allians. Är det längre ett landskap vi ser? Eller är det i själva verket något helt annat som visar sig i samspelet mellan de svärtade ytorna och det vita underlaget.
Pendlingen mellan olika uppenbarelseformer motsäger dock inte det faktum att man övertygas om den direkta kopplingen till den bakomliggande upplevelsen som givit upphov till bilden.
Stockholm 2007-09-09 © Susanna Slöör
|
