Det är någonting med den där beredvilliga, undergivna närvaron i Claes Fahlgrens teckningar som är oändligt sorglig. Människor, djur och möbler: alla eftersträvar de maximal saklighet och åskådlighet. Inlånade i ett bildkonstsammanhang påminner de om historiska marionetter ifrån bildernas kyrkogård som illusionslöst väntar på att få stå till tjänst.
Taxen verkar vara hämtad ur en handbok om rasstandard. Byrån ser ut att komma ur en auktionskatalog. Kanske härstammar den där hopsjunkna och undergivna kroppen på pojken med gorillamask ifrån en av Bruna Amadios gråtande barn. Alla är de insamlade typer ämnade att maximalt representera sin egen kategori.
Några andetag in i utställningen kan den fotobaserade realismen upplevas som ogenomtränglig, men så småningom träder ett mönster fram; det är i relationerna mellan bildernas inhabitanter som det händer saker. Karolinen med bössa står på en rokokostol, taxen står på en byrå, pojken med gorillamask står på en hurts fullklistrad med pojkrumsdekaler, skelettet av en apa står på en rutig keps som sitter på en pojkes huvud.
Jämfört med avgångsutställningen som Claes Fahlgren hade på galleri Mejan för två år sedan ser vi här en konstnär som i mycket högre grad än tidigare behärskar sitt medium. Men i takt med att de tekniska färdigheterna utvecklas har konstnären också valt att gå långt i sin begränsning av uttrycket. I Claes Fahlgrens teckningar råder en effektiv ytmässighet som reducerar det litterära – motiviska, anekdotiska och psykologiska till förmån för en mer formell estetik.
Stockholm 2007-06-06 © Björn Larsson
|
