Åsa Francks bilder tar avstamp i det välbekanta, vilket till viss del har att göra med att fotografierna på utställningen på ID:I föreställer miljöer som konstnären vistas i ofta. Där har vi arbetsplatsen, där är sovrummet och där är toaletten. Till det kommer en lågmäld men ändamålsenlig ljussättning som plötsligt på ett diskret sätt har förvandlat det välbekanta till något helt annat; skuggor som tillför en kvalité av fokuserad närvaro. 

Som ganska många svenska konstnärer idag bor och arbetar Åsa Franck i två europeiska städer; nämligen Stockholm och Berlin. I ett samtal med konstnären styrs vi in dels på spelfilm, dels på Berlin. Den förstärkta utblick som den utländska plattformen ger är naturligtvis väldigt värdefull för en konstnär att ha. Samtidigt är det väl så att Berlin representerar en helt annan typ av centraleuropeisk erfarenhet än någon annan västeuropeisk stad. Väldigt många för västvärlden stigmatiserande händelser i 1900–talets historia har inträffat på Berlinsk mark. Delningen och isoleringen som blev konsekvensen av andra världskriget har lämnat sina spår; politiskt, ekonomiskt, och inte minst på det mänskliga planet. De mytologiska och betydelseskapande möjligheter som finns inbyggda i det som numera metonymiskt brukar kallas ”murens fall” är naturligtvis oändliga, och många har använt sig av dem – inte minst filmskapare. 

Är då skuggorna i Åsa Francks bilder ingången till en skräckromantisk tradition kan man fråga sig? Inte omöjligt med tanke på att ett av verken på utställningen är betitlat ”Patricia on my mind” efter favoritdeckarförfattaren Patricia Highsmith. Samtidigt innehåller ju de här fotografierna mycket mer än vad en berättarkonvention i en film kan förmedla.
      När Andy Warhol kopierade etiketter från burkar med tomatsoppa eller när Paul Cézanne målade skålar med äpplen var deras ambition i grund och botten densamma; de ville uttrycka något väldigt specifikt (Warhol ville utforska upprepningens möjligheter och Cezanne tillät sig att förvränga perspektivet i målningarna för att grundformerna skulle komma bättre till sin rätt) och kom fram till att bästa sättet att nå dit var att göra avstamp i något mycket vardagligt och välbekant. Samma sak i Åsa Francks bilder på Galleri ID:I; de tar avstamp i det vardagliga men antyder det oerhörda.

Stockholm 2007-03-22 © Björn Larsson

Patricia on my Mind, 2006, C-Print, 67x56,5
© Åsa Franck

Living the Good life V, 2006, C-Print, 67x56,5
© Åsa Franck