Yan Pei-Ming, "Red Self Portrait" Courtesy of David Zwirner, Chelsea		Glenn Brown, "Senile Youth" 2007, olja på duk, 122 x 156 cm Courtesy of Gagosian Gallery, Chelsea

New Yorks konstscen är enorm och samtidigt skenbart överblickbar, precis som staden själv. Man får det man söker efter. I mitt fall har det handlat om att leta upp de senaste årens nya namn inom måleri. På Metropolitan Museum visas under sommaren en mitt-i-karriären utställning med tysken Neo Rauch, som kommer att uppmärksammas närmare i en separat artikel. Han är ett av de viktigaste namnen inom det nyfigurativa måleriet kring vilket intresset exploderat under senare år åtminstone internationellt. Hit kan man exempelvis räkna Karin Mamma Andersson, aktuell på Moderna Museet i Stockholm.

Stämningen av överhettad konstmarknad är påtaglig på prestigegallerierna i Chelsea, eller snarare kvarteren kring ”meat packing district”. De kantas av gamla pack- och lagerlokaler, idealiska för att härbärgera dagens spatiösa gallerier, som ligger på rad ned mot Hudson River mellan 19:e samt 27:e gatan och främst 8:e och 10:e avenyn. Den ofta strama stylade atmosfären, får en tyvärr att lätt förlora känslan för att det är konst som visas. Snarare skapas ett intryck av exklusiva investeringsobjekt med väl marknadsförda varumärken. Resterna efter den konstnärliga processen: idéskapandet, nyfikenheten och överraskningen är noga avlägsnad.

Dana Schutz, "How to cure the plague" 2007 olja på duk, Courtesy of Zach Feuer Gallery, Chelsea		Elizabeth Crawford, "The Weight of the World" olja, Courtesy of Jack Shainman Gallery, Chelsea

Glenn Browns slickade bilder på gränsen mellan illustration, 1700-tals stylad gatukonst och expressionism upplöses i sin virtuositet och blir till inredningsdetaljer. På Gagosian Gallery i Chelsea kontrasteras Browns målningar mot objekt, bland annat av något som skulle kunna vara konstnärens väl använda palettbord. Det förefaller dock obegripligt att uttrycket i målningarna och detta skulle härröra ur samma temperament. Mötet blir närmast ett kokett gestikulerande kring geniet bakom måleriet, vilket känns aningen daterat. Gagosians systergalleri på Madison Avenue visar Takashi Murakami. Hans ytterst stiliserade bildvärld hämtar mycket från japansk serieteckningstradition som anime och manga. På Zack Feuer Gallery finns Dana Schutz gåtfulla och expressiva målningar, som tyvärr inte gör henne rättvisa genom en okänslig och för tät hängning.

Dawid Zwirner visar bland andra ”Kinas Andy Warhol”, Yan Pei-Ming, som gjort sig känd för sina stort uppdragna Mao-porträtt. Här visar han självporträtt och ett antal dubbelexponerade porträtt i tusch av: sig själv, fadern, brottslingen och en amerikansk iraksoldat. Porträtten är monokroma och reducerade till en färg samt vitt. Det finns en drivenhet och ett mekaniskt drag i verken som om han målat efter direkt projicerade foton på duken. Inför några av dubbelporträtten bryts känslan av distans och engagemanget väcks för deras öden.

"Madhatter" from Angel Sanctuary, 2005, © Elena Dorfman/Courtesy Edwynn Houk Gallery, Upper East		Zilvinas Kempinas, "White Noise" installation Courtesy of Spencer Brownstone Gallery, Soho

Chelsea är det i särklass galleritätaste området och här ligger de namnkunniga ställena. Rådet är att om vill man se det mer dynamiskt framväxande ska man söka sig till gallerierna på översta våningarna i alla dessa gallerihus som kantar de galleritätaste gatorna. Området är annars rätt trist med få vattenhål. Så vill man samtidigt njuta av stadslivet rekommenderas gallerierna i Soho, även de med hög svansföring på sina håll. Tappar man sugen efter besöken på dessa stereotypa Manhattangallerier, med stålputsade diskar och en hord anställda assistenter, kan man istället ta tunnelbanan till Williamsburg och kliva av vid första stationen på Brooklynsidan, vid Bedford Avenue. Här öppnas en annorlunda värld med sina små engagerade ofta konstnärsdrivna gallerier.

Den bästa ingången till konstscenen i Williamsburg får man genom galleriguiden Wagmag, som även den finns på nätet www.wagmag.org. Hit ska man dock åka på helgen. Då blommar hela området upp med en uppsjö av restauranger och småaffärer, och för dagen uppställda loppmarknader. Gallerierna konkurrerar om publikens uppmärksamhet genom att just ha öppet på söndagar. Under de senaste tio åren har området utvecklats enormt. Det finns ett ständigt skiftande antal gallerier, i dagsläget kring ett fyrtiotal. Några av dem drivs i hemmen, inhysta i loft och tidigare fabrikslokaler, av engagerade konstnärer eller gallerister. LMAKprojects är ett av dem som också har utställningsyta i Chelsea.

Caroline Cox, "Tangle-Optical" Courtesy of Sarah Bowen Gallery, Williamsburg		Meridith McNeal, "Keeping Room" Courtesy of Figureworks , Williamsburg

På The Temporary Museum främjas måleri och teckning, och här utgår man i sitt ”statement” ifrån att det inte finns några andra uttryck inom den visuella bildkonsten. Besökarna bjuds på te eller kaffe mot ett symboliskt inträde och avkrävs engagerade omdömen om den pågående utställningen. Jack the Pelican Presents introducerar sin verksamhet med följande ord:
     “Jack the Pelican Presents champions under-recognized mid-career and emerging artists working in a post-ironic, conceptual vein. With a nod to the jeune d’esprit of the historical avant garde, the gallery is a one-step-back, two-step-forward endeavor, embracing the unfinished project of modernism.”

Det som man har kunnat se i Stockholm under senare år finner man även här i New York och tydligt i Williamsburg: Det är de lekfulla, prestigelösa projekten, installationerna, objekten, teckningarna och gatusmarta måleriet som dominerar. På Figureworks har exempelvis gallerirummen i brownstone-huset med enkla medel återfått sin viktorianska interiör i en ambitiös installation av Meredith McNeal. Flera av konstnärerna som visas i Williamsburg har sina ateljéer i närheten, även om de under senare år tvingats längre österut i Brooklyn till billigare områden. På Momentaart görs årligen en välgörenhetsutställning för att stimulera de lokala konstnärerna. Sedan finns det även etablerade gallerier som varit verksamma länge om än inte med Manhattankusinernas distanserade hållning, exempelvis Pierogi och Sarah Bowen Gallery.

Kiersten Essenpreis, "Half Shut Knife" Courtesy of Cinders Gallery, Williamsburg		Ati Maier, "Dérive" 2007 akryl Courtesy of Pierogi, Williamsburg

Om man nu skulle dra några slutsatser av en så pass ytlig genomgång av galleriscenen är en att det påfallande ofta visas utställningar, särskilt inom skulptur och installationer, med ett sparsmakat, renodlat och inåtvänt uttryck med en tydlig visuell profil. Zilvinas Kempinas analoga videoinstallation ”White Noise” på Soho-galleriet Spencer Brownstone Gallery sammanfattar bra det intrycket. Här har man byggt ett rum i rummet som målats svart med en skärm som visar projektion av svart/vitt digitalt brus. I själva verket är skärmen ett rektangulärt hål som delvis täcks av videotejp som snabbt löper fram och åter, en analog hyllning till ett samtida medium.

Även i Takashi Murakamis färgsprakande porträtt av en av zen-buddhismens patriarker ”Daruma” känns stämningen igen. Flirten med och intresset för Asien är i allmänhet påtaglig, antingen genom visuella lån eller som ett direkt intresse för konstnärskapen. Livespelen, datorspelen och dess fantasieggande världar bidrar också till inspirationen. I Elena Dorfmans foton poserar människorna i sina valda rollspelskostymeringar.

Jen Stark, "Primaries" Courtesy of LMAKprojects, Williamsburg		Petra Kralickova, "Silent Longing" installation Courtesy of Black and White Gallery, Williamsburg

Även om prestigegalleriernas utbud av måleri är en smula deprimerande finns guldkorn, som retrospektiven med italienaren Francesco Clementes 70-tals teckningar på New Deitch Projekt (Soho). Ska man våga sig på ytterligare en generalisering är det att man knappast behöver skämmas för den svenska konstscenen med vår i jämförelse höga klass på i synnerhet måleri och teckning.

Stockholm 2007-05-26 © Susanna Slöör

Omkonsts startsida