Felix Gmelin har länge arbetat med att integrera olika visuella uttryck i en konceptuell form. Han gör det även denna gång med installationen ”Tools and Grammar” bestående av film, måleri, fotografi och ljud.
      Utgångspunkten är en tysk stumfilm från 1926 som i undervisningssyfte låter blinda barn känna sig fram i tillvaron och bland annat undersöka en kyrkogård och dess ingraverade gravstenar. Gmelin upprepar elevernas uppgift att återskapa en sandmodell över miljön, som han sedan fotograferat och målat.
      Den teoretiska överbyggnaden till utställningen kan göras skyhög om man tar hänsyn till de senaste decenniernas diskussioner kring synen i förhållande till övriga sinnens överhöghet i tolkningen av tillvaron. Ljudspåren innehåller uppläsningar av texter kring blindhet av bland andra franske encyklopedisten Diderot.

Förmågan till abstrakt tänkande är av avgörande betydelse för kommunikation och språk, och den blinde ställs på synnerligen hårda prov då hon trots den omöjliga uppgiften även måste göra sig en ”bild” av en lång rad företeelser, som är självklara för den seende. Hur känns horisonten, exempelvis? Gmelins installation skulle kunna handla om exempelvis detta. Eller om samspelet mellan olika sinnen och deras ”språk”. De visuella framställningarna av dessa den ”oseende” handens formade landskap bildar en suggestiv enhet tillsammans med filmprojektionerna och de flerspråkiga textuppläsningarna.
      Men det jag främst slås av är hur avskuren eller isolerad från hudens och handens språk hela installationen känns, trots att känseln görs till det direkta föremålet. Man blir mer uppenbart än vanligt reducerad till en betraktare eller åhörare, snarare än en deltagare. Gmelin lyckas dock övertyga mig om värdet av att låta dessa disparata visuella media samverka utan att något underställs det andra.

Stockholm 2007-11-08 © Susanna Slöör

Vy från ”Tools and Grammar” © Felix Gmellin

Vy från ”Tools and Grammar” © Felix Gmellin

Vy från ”Tools and Grammar” © Felix Gmellin