Curatorerna Joa Ljungberg och Edi Muka engagerades på ett relativt sent stadium i planeringen av årets konstbiennal i Göteborg, som är den 4:e i ordningen sedan starten 2001. Vernissagen var redan den 25 augusti för en biennal som engagerat nära 30-talet internationellt verksamma konstnärer. Både Ljungberg och Muka är intresserade av sociopolitiskt engagerad konst och har utifrån temat ”Rethinking dissent” velat undersöka motståndets möjligheter i en globaliserad värld. Resultatet har blivit en spännande och mångkulturell biennal , som fortfarande utspelas på flera utställningsplatser runt om i Göteborg.

Thomas Hirschhorn, Concretion Re, 2007, Installation blandteknik. Courtesy: konstnären och Galerie Chantal Crousel, Paris. Foto: Romain Lopez

Spåren av Pål Hollenders installation har visserligen regnat bort på Kastellgatans trottoar. Konstnärerna från Skottland vilka ställde ut längre bort på samma gata på de konstnärsdrivna Galleri 54 och Galleri Box har rest hem och även Hito Steyerls videoverk på Art Space 300m3 är borta. Högen med gratisskriften ”Event and repetition” vid ingången till Thomas Hirschhorns installation på Göteborgs konsthall har under månaderna som gått minskat till hälften, men sannerligen inte kraften i hans verk. Det är som alltid när det gäller Thomas Hirschhorn fråga om en helhjärtad satsning, utom att helhjärtad är ett alldeles för tamt uttryck i sammanhanget. Hans installationer präglas genomgående av en frenesi som gränsar till det rent maniska, utan att gå över gränsen. För några år sedan gjorde han en omtalad installation på Schweiz’ kulturinstitut i Paris, där det handlade om demokrati, ”Swiss, swiss democracy”. I ”Concretion Re” på Göteborgs konsthall utgår han från Irakkriget vars förödande konsekvenser ingen kan eller snarare får vara omedveten om, när man tagit del av hur Hirschhorn kryper under ytan på historien och nuet. Synnerligen handgripligt konfronterar han betraktaren med lemlästade, vanställda och döda kroppar i kontrast till en invasion av perfekta skyltdockor, som dock fått svulster av brun packtejp, perforerats av långa spikar, fastnaglats vid golvet, som är täckt med mjuk kartong och omsorgsfullt inpackat med kilometervis av den bruna tejpen så att alla ljud tystnar. Man är ensam i utställningsrummet med en rasande redovisning av mänskligt lidande och smärta som tangerar det outhärdliga. Hirshhorns röst från den överkryssade videoskärmen når oss inte, en svindlande gestaltning av fåfängligheten i det konstnärliga arbetet i förhållande till den krassa verkligheten som får strömma ut ur angränsande videoskärmar med bilder från Irakkriget och ett oupphörligt mänskligt lidande. På ett montergolv, rader med biografier om Goya, detta vittne till krigets förödelser i ett annat århundrade, och en konstnär som heller inte kunde tiga.

Lida Abdul, What We Saw Upon Awakening, 2006, video (video still) Courtesy konstnären och Giorgio Persano Gallery, Torino, Italien		Lamia Joreige, Objects of War 4, 2006, video installation (video still). Courtesy: konstnären

Lida Abdul från Afghanistan använder i förhållande till Thomas Hirschhorn rakt motsatt strategi för att medvetandegöra oss om detta svåra, lidandet i alla dess former, som vi alltför ofta förnekar eller värjer oss för. På en gigantisk videoskärm i Göteborgs konsthall visar hon ”What we saw awakening”. Vi får möta en grupp män som med enkla rep och illa samordnat försöker riva resterna av en större byggnad. Hur hårt de än drar i repen står muren där som ett monument över meningslösheten i deras slit. Det är bittert men samtidigt också storartat.
      Även Lamia Joreige från Libanon försöker närma sig det stora outtalbara genom den lilla berättelsen. Hon har i en videoinstallation helt enkelt bett ett antal personer som upplevt inbördeskriget i Libanon att välja ett föremål, som för dem öppnar minnet till upplevelserna av kriget. Dessa föremål, som samtidigt exponeras i konsthallen, är allt från en elegant parfymflaska i silver till en sprayflaska för vatten eller ritning över en lägenhet. Lamia Joreige lyckas verkligen också att via dessa enkla föremål tränga under ytan både på intervjupersonerna och oss betraktare. Intervjuerna har en privat karaktär som sammanfogade åskådligt gestaltar något av komplexiteten bakom rubrikerna om KRIG. Det handlar inte om en berättelse eller en sanning, utan om en mängd berättelser som tillsammans bildar en utsaga om krigets konsekvenser nedbrutet på individnivå och därmed fattbart. I Lamia Joreigas, Lida Abduls och Thomas Hirschhorns verk finns också en annan dimension av intertextualitet, där det handlar om konstnärens roll i förhållande till verket och betraktaren. Vår förmåga eller oförmåga att påverka och förändra.

Konstnärer: AES+F  (Tatiana Arzamasova, Lev Evzovitch, Evgeny Svyatsky, Vladimir Fridkes), Action Half Life Warriors, 2005-2006, skulpturgrupp i brons. Courtesy: konstnärerna och Triumph Gallery, Moskva. Foto: Vlad Loktev.		Ola Åstrand, Vinnarnas historia/Jag sov hela vägen hem, 2007, installation, blandteknik (detalj). Courtesy: konstnären.

Röhsska museets auditorium är en annan av biennalens utställningsplatser med verk av en handfull konstnärer bla Ola Åstrand, som gestaltat ”Vinnarnas historia”. Det är ett effektfullt verk med gigantiska, vita mansskjortor som fladdrar i vinddraget från utplacerade fläktar och tycks kasta sina skuggor mot en skärmvägg. Men skuggbilderna är vi, massan. En dubbeltydig bild av mansrollen i förvandling. Fia-Stina Sandblad som visar flera verk på biennalen gestaltar genom kampsången ”Socialismens väg” den stora samhällsomvandlingen i Kina från 1970-talets röda Kina och till våra dagar. Förändringar i vårt samhälle och ändrade värderingar är också ett av ämnena bakom Henrik Zeitlers svit stora fotografier. Zeitler är aktivist och det är utifrån det engagemanget och den rollen han i en svit c-prints skildrar interiörer från ett kollektiv och ett ungdomshus i Oslo. Det har blivit levande bilder från rum med ett myller av ting och diverse möbler. Färgstarka motbilder till de svala interiörer av sköna hem med ensidigt fokus på den egna välfärden, som vi hittar i de eleganta inredningstidskrifterna. Zeitlers bilder förmedlar i stället en känsla av uppbrott, handling, något pågår någonstans. Utanför det avbildade rummet. Här finns med andra ord en närvaro, trots att vi inte möter rummens invånare.

Framför järnvägsstationen i Göteborg står ett fd posthus vars bottenvåning nu tagits i anspråk för biennalen. I mitten av den jättelika utställningshallen har den ryska gruppen AES + F placerat en ring av förgyllda barnsoldater. På Venedigbiennalen i år visar samma grupp en fantastisk animerad video av en slags science fiction- och dataspelskaraktär. Med den både skrämmande och förföriska skulpturgruppen ” Action Half Life warriors” har de intagit realrummet. Verket accentueras ytterligare av Maria Heimer Åkerlunds imponerande videoinstallation ” Exercis” i fonden av hallen. Gruppen AES + F har utrustat sina barnsoldater med jättestora basukaliknande vapen medan vi i Heimer Åkerlunds verk möter soldater under träning. Det handlar om disciplin, samtidighet, kroppen som ett vapen. Det är otäckt och fascinerande. Heimer Åkerlund har låtit dansare iförda combatuniformer utföra en koreografi av hård fysisk träning och militär drill. Hon använder sig av två parallella videoprojektioner där dansarna glider in och ut ur respektive rum på ett överraskande sätt.

Jenny Holzer, YOU WON’T BELIEVE THIS!, 2007, dubbel videoprojektion. Courtesy: konstnären/the artist, medlem i BUS, Sverige/member of the Artists Rigths Society (ARS), NY		© Jane Alexander, Säkerhet, 2006 installation, blandteknik (detalj). Courtesy: konstnären Foto/Photo: Juan Guerra.

Göteborgs konstbiennals största utställningsplats vid sidan om Konsthallen är Röda Sten vid hamninloppet. Här visar bla Jenny Holzer ett nytt verk som hon kallat ”You won´t believe this!”, en dubbel videoprojektion på samma tema som hon tidigare arbetat med i målningar utställda på årets Venedigbiennal. Vi får ta del av tidigare hemligstämplade amerikanska dokument som åskådligt visar på den byråkratiska apparaten bakom maktens ansikte. Små, till synes oansenliga noteringar i dokument, som kan resultera i förödande konsekvenser för enskilda människor och kanske stater.
      Om makt handlar också Jane Alexanders imponerande installation ” Säkerhet”. Skickligt drar hon fördel av den starka laddningen i själva utställningsrummet, den så kallade katedralen i före detta pannhuset Röda Sten. Ingenstans sipprar något överslätande dagsljus in utan besökarna får möta hennes installation i elljus. Bakom höga stängsel och bevakad av vakter finns en varelse, ett väsen av oklart slag. Är det den eller vi som skyddas?
      Här i katedralen på Röda Sten visas också ”Chelgis IV (Hedjle) av Mandana Moghaddam. Hon arbetar ofta med hår och det är ett av materialen även i det här verket. Går man runt skulpturens utsida av spegelglas hittar man en öppning precis lagom stor för att man ska kunna träda in i verkets inre. Långt hår, som sedan urminnes tider och i de flesta kulturer, utgjort en av kvinnans främsta prydnader, är fäst vid de omslutande väggarna. Håret känns i munnen och man vill frigöra sig samtidigt som här finns en värme. Hedjle som Mandana Moghaddam också kallat sitt verk är en sorts temporärt minnesmonument som enligt iransk tradition placeras ut på offentliga platser för att hedra minnet av en bortgången manlig släking. Samtidigt anspelar konstnären med namnet Chelgis på en gammal persisk saga som i svensk översättning skulle lyda flickan med de fyrtio flätorna.

På Röda Sten visas också intressanta samhällskritiska verk av Tania Bruguera och Santiago Sierra. Samt verk av bla Adel Abidin och Melik Ohanian i vilka olika slag av makt analyseras och demonteras. ”Rethinking dissent” har över huvud taget som helhet blivit en i hög grad meningsfull konstbiennal med ett flertal verk som känns angelägna såväl ur rent konstnärlig som inte minst politisk synvinkel. Och än är biennalen inte slut! Till och med en öppning inom ramen för biennalen återstår i form av samtida konstvideos från Argentina, som kommer att visas lördagen den 17 november på Atalante i Göteborg.

Bara en sak avslutningsvis på biennalens minuskonto. När man genomgående under biennalen lyckats vara föredömligt tydlig med information till de utställda verken, varför trycker man då en så sällsynt svårtillgänglig och till och med ful katalog rent formmässigt?

Göteborg 2007-11-14 © Margareta Persson

Omkonsts startsida |