"Gult huvud" 1975, olja på duk © Ulf Gripenholm	"Badare II" 1984, olja, tempera, 139 x 152 cm © Ulf Gripenholm

Det finns åtskilliga sätt att försöka återskapa (tredimensionell) volym på en (tvådimensionell) yta. Ett av de vanligaste är att beskriva formen enligt en fotografisk norm: ljus och mörker får definiera ytplanet respektive djupaxeln. Nöjer man sig med denna simulering av verkligheten är inga målningar längre nödvändiga då kameran kan göra jobbet så mycket enklare och snabbare.
     Problemet är bara att kameran bygger på ren mekanik, och konst (förhoppningsvis) på något helt annat. Mellan hjärnans visuella registrering och transformeringen till bild ligger en intellektuell process. Konstnären har tusentals möjligheter att förändra, förskjuta och förädla den initiala registreringen. Han kan till exempel som Ulf Gripenholm medvetet förstärka de diminutiva ljusförändringar som vi läser som volym, och på sätt skapa en plastisk effekt som känns trovärdigare än själva sanningen.

"Spelrum" 1968-69, olja på duk, 185 x 145 cm © Ulf Gripenholm		"Vandrare" 1979-80, olja på duk, 97 x 118 cm © Ulf Gripenholm

Denna "sannare" verklighet återkommer i bild efter bild på Ulf Gripenholms retrospektiva utställning i Eskilstuna konstmuseum. Det är också uppenbart att sökandet efter en tidsbaserad konstnärlig utveckling i hans verk ger ett ganska tveksamt resultat. Jag kan till exempel tycka att "Spelrum" från 1968-69 känns mer dagsaktuell än vissa senare verk.
      Men då kan man fråga sig vad beteckningen dagsaktuell egentligen står för. Är det en tidsbestämning: verk som är gjorda idag? Eller är det ett sammanhangsberoende värdeomdöme: något som berör oss i dagsläget? Om det senare gäller kan man ju se Goyas grafiska blad "Desastres de la Guerra" som några av de mer dagsaktuella bilderna över huvudtaget. Är det då ens lönt att använda ord som dagsaktuell eller samtida i något annat syfte än det rent värderande? Alltså kan Gripenholms 1960-talsverk beskrivas som samtida, och deras tillkomstår blir endast intressanta för historikerna.

"Gul modell mot grått" 1990-95, tempera, olja, 111 x 97 cm © Ulf Gripenholm		"Spelrum med vit duva" 1969-70, olja, 170 x 150 cm © Ulf Gripenholm

Mellan observationen och återskapandet av densamma ligger själva essensen, och endast de delar av denna som förmedlas vidare existerar i någon varaktig mening. Den måste synliggöras. "Det jag inte ser finns inte", sa min kloke men stränge krokilärare en gång, när jag försökte förklara mina valhänta streck med hundratals föremålsbeskrivande ord.
     För Ulf Gripenholm är det uppenbart att essensen måste extraheras med annat än ordflöden. Ändå - eller kanske just därför - känns bilderna intellektuella i så mening att man ser spåren av tankemödan i de rester av valmöjligheter som dröjer sig kvar i färgytorna.
     Den ofta strama formen har heller inget av tillfällighet över sig. Däremot låter han i många fall färgerna vandra relativt fritt, befriade från sina lokal- och föremålsbeskrivande åtaganden. I "Vandrare" från 1979-80 till exempel tycks de så till den grad befriade att de upphöjt verkets titel till sitt eget klingande motto.

Stockholm 2007-09-25 © Leif Mattsson

Eskilstuna konstmuseum | Omkonsts startsida