Utan titel, 1970 © Estate of Philip Guston, New York		Utan titel, 1975 © Estate of Philip Guston, New York

Jag sitter på en klippa vid en insjö en sensommardag då jag plötsligt hör en djup mansröst som först verkar komma ur boken som jag håller i famnen:
”Stämmer det?”.
Som ur en dröm lyfter jag ansiktet och möter blicken hos ett frustande blött huvud.
”Förlåt?”
Neptunus frågar igen: ”Stämmer det?”
”Ja!” Svarar jag, ja.
Jag fortsätter min läsning och sjöguden simmar vidare.

Situationen fungerar som ett slags poetisk bekräftelse av mitt intresse för målaren Philip Guston. Ett alterego-huvud och en guide i strömmen av bilder och associationer, ett sårbart medvetande som nosar på tingen med ett blodsprängt öga.
      Händelser i konstnärens liv ger halt åt hans ärende. Men låt oss lämna biografin och bara konstatera att det utspelar sig en strid i ateljén under slutet av sextiotalet och att tumultet fortfarande känns medryckande.
Guston tecknar omväxlande, å ena sidan vad han kallar ”pure drawings”, å den andra ”things”. Han tecknar tingen som om han lever genom dom, ett slags figurativa tecken och tuggade hieroglyfer.
     ”I got sick of all that purity! Wanted to tell stories. I felt like a movie director , like opening a Pandoras box and all these images came out.”
     Med en känsla av njutning och lycka härbärgerar han denna konflikt med tvivlet som kraftkälla. En ny vokabulär bryter fram ur lusten att berätta:
      Då ”den abstrakta expressionismen” med prästerskap av kritiker och kuratorer konsoliderar sig bryter konstnärerna upp. Gustons uppbrott med utställningen på Marlborough gallery i New York 1970 blir smärtsamt, med en avståndstagande kritik och en vänkrets som ställer sig frågande. Han är på väg någon annanstans. 
     Guston leker med tanken på att vara den förste målaren, väl medveten om att han vandrar runt i ett museum. Likafullt är upplevelsen av att vara den förste viktig för honom. Närmandet till serietecknarens idiom är också ett närmande till grottmålarens. Det säger sig självt att hos den intellektuellt sofistikerade konstnären är denna akt full av tvivel. Ett tvivel som präglar hans beröring av tingen.

Jag föreställer mig konstnären som sjuttonåring, en pojke som sett en lynchmobb, som sett Ku Klux Klan paradera. Han artikulerar varje form som etsat sig fast i minnet, för att fästa ondskan i bilden och behärska den inom sig.
     Trettiofem år senare gör han entré i ett solkigt landskap präglat av våld och politiska skandaler, i sällskap med en ”inlevelsegubbe”, klanmannen och dennes kumpaner.
     Med blodomloppets färg och tecken tumlar och fumlar dessa figurer. Det är Guston som lever om. Han måste ha en figur att ta emot berättelserna med.
Den här ”Golem - figuren” hjälper alltså konstnären att bejaka sin monstruösa fantasi i uppror mot finaliteten.
     Mannen med huvan blir vägvisare tillbaka mot ungdomens kärnupplevelse.
Berättelsens nödvändighet. Han blossar på cigarren och pekar på föremålen i ateljén. Se här, en snäcka, en sko, ett soptunnelock och målaren det är jag.
Då figuren hotar att kväva konstnären med en ny estetisk dogm, den vi idag känner som ”bad painting”, är det dags att lämna området och bli verkligen ”bad”.
     Gustons konst är en bekräftelse av strömmen av berättelser i våra liv.
Ibland går den i dagen med en brutal kraft för att så åter försvinna under jorden i till synes torrlagda territorier.

Stockholm 2007-07-06 © Dan Wirén

Louisiana Museum | Omkonsts startsida