Rolf Hanson, t.o.m. 21/4, Galerie Aronowitsch

Rolf Hanson visar i sina nya målningar återigen prov på sin omisskännliga måleriska musikalitet. Få kan mäta sig med hans förmåga att komponera med ytterst komplicerade färgackord och valörspel. Dissonanserna och den instabila balanseringen av färgytor och former sker med möjlighetsjägarens osvikliga spårsinne. Men nog kan jag tycka att komplikationerna han nu tillför känns väl hemtama även om måleriet berusar. Som redan övertygad kan det passera, men frågan är om det lockar nya generationer att vidareutveckla detta lyriska spår i bildkonsten. Kanske belyser det en problematik av ett mer allmänt slag. Det verkar finnas en automatik som tillåter att en utvecklande konkurrens mellan konstnärerna upprätthålls endast inom ett område åt gången, åtminstone i ett litet land som Sverige. Just nu dominerar berättandet och det figurativa inom måleri och teckning, vilket sätter konstnärerna under nödvändig jämförande press. Den rytmiserande, nonfigurativa grenen ligger på gott och på ont i träda, tvingas man ofta konstatera. Reaktionen hos utövarna är att man hellre vänder sig inåt eller mot det redan bekanta, än att söka dialog med nya influenser. Det utesluter inte att det framställs bra nonfigurativt måleri idag, som Rolf Hansons exempel visar.

Elisabet Oscarsson t.o.m. 1/4, Galleri Olsson
samt Konstakademien, Tengbomhallen

I Elisabet Oscarssons teckningar och målningar finns en dematerialiseringsprincip som går igen även när hon vänder på perspektiven. I målningarna på galleriet riktar hon måleriet mot tecknandet och lyfter fram den enskilda linjens spel mot dukens vita tomrum. Stämningsmässigt påminner det om bakslaget efter vinterns första töväder, då trädens grenar varken fryser eller väckts till nytt liv. Hon visar återigen sin kapacitet att förmedla poetiskt sammansatta inre tillstånd med hjälp yttervärldens temperatur.
     I de långsmala akvarellteckningarna i Tengbomhallen utgår Oscarsson från en vibrerande färgton som linjerna präglas efter. På hennes förra utställning 2004 kunde man ana landskap och figurationer, men här är hon mer tillbakadragen och ställer högre kvar på betraktarens vilja till tolkning. Säkerligen är hon medveten om risken med att reducera tilltalet, men det verkar vara den aspekten som nu måste prövas. I Tengbomhallen bidrar den omgivande miljön till att framkalla olika efemära händelser. Gipsavgjutningen av Michelangelos döende slav fångas in och finner rätt på sina rimmande linjer i Oscarssons flätverk. Rörelsen eller skeendet förstärks även av reflexerna och speglingarna i teckningarnas skyddande glas. Linjerna söker sin mening med hjälp av omgivningen och blicken som är villig att lyssna.

Utan titel, 170 x 160 cm © Rolf Hansson

"Caput mortum" 2007 © Elisabet Oscarsson