C.L David själv var främst intresserad av konsthantverk från europeiskt 1700-tal, men vid hans död 1960 ingick även islamisk keramik och tre illustrerade manuskript i kvarlåtenskapen. De bildade basen för vad som idag räknas som en av Europas främsta samlingar av islamiskt miniatyrmåleri. Det är en bedrift, då den nya inriktningen på islam förhållandevis sent kom igång. Utställningen spänner över 1200- till 1850-tal och har grupperats i överskådlig kronologisk ordning. Arabiskt, persiskt, indiskt och ottomanskt måleri finns representerat.

Miniatyr från ett exemplar av Kitab al-hashaish, en oversättning av Dioskorides De materia medica. "En färja korsar floden Gagos". Kopierat av Abdallah ibn al-Fadl. Irak, Bagdad (?); 1224 © Davids Samling, Köbenhamn. Fotograf: Pernille Klemp		Miniatyr från en kopia av Ibn al-Razzaz al-Djazari's Kitab fi marifat al-hiyal al-handasiyya (Book of Knowledge of Ingenious Mechanical Devices). "Maskin som serverar vin ". Syria or Egypt. 1315. 31,5 x 22 cm.

Utställningen tar sin början i vad man kallat Den formativa perioden. Här är framställningarna ofta instruktiva. I ”Maskin som serverar vin” beskrivs en manshög konstruktion i koppar; ett av många bevis på att motståndet mot människoframställning (och för all del vin) haft sina återkommande undantag. Klädedräktens veck är omisskännligt bysantinska. Beskrivningen av tinget – maskinen – ligger i fokus och en omgivande miljö har lämnats därhän, som så ofta i just arabiskt måleri.
     ”En färja korsar floden Gagos” är hämtad från en kopia av Dioskorides "De Materia Media" målad i Bagdad 1224. Bokens text nämner helt kort att vid floden Gagos stränder kan man finna bärnsten som lindrar mot smärta i livmodern. Målaren struntar i bärnstenen och beskriver istället platsen efter eget huvud. Han skapar egna måleriska tecken för Floden, Växtligheten, Färjan o s v och binder samman dem till en oupplöslig helhet. Som i en antroposofisk vattentrappa virvlar vattnet runt, omgärdat av gräsgröna flätor. Floden är fiskrik, berättar han. Det simmar en bjässe mellan årorna.
Små, små rörelser ligger latenta under bildytan.

Miniatyr från ett exemplar av Firdawsis Shah-nama (Kungarnas bok). "Bahram Gur tar khaqanen till fånga" (utsnitt). Påbörjad i Iran, Shiraz 1562, avslutad med miniatyrer 1583 i Det Osmanska Riket, förmodligen Istanbul. © Davids Samling, København Fotograf: Pernille Klemp		Miniatyr monterat på ett albumblad. "I en guldsmeds verkstad" (utsnitt). Indien, Bundi: ca. 1760 © Davids Samling, Köbenhamn Fotograf: Pernille Klemp

Längre fram, i den del som kallats "Den klassiska perioden", breder sagornas och konungarnas värld ut sig. I oändliga varianter finns händelserna i Firdowsis klassiska Konungabok, Shahnamne, beskrivna. Ett exempel är "Bahram Gur tillfångatar khaqanen av Chin " utförd i Shiraz. Ytan fullständigt kryllar! Var är hjälten och var är khaqanen? Allt tycks inte vara nog, det är en beskrivning av kaos. Målningen är ovanlig såtillvida att den påbörjades av målare i Shiraz och förmodigen avslutades av andra i Istanbul.
Tittar man närmare på människorna blottar ingen lidande eller patos, vare sig han dör eller dödar. Fenomenet är dock inte något som är förbehållet den islamiska bildvärlden. Gestalter i medeltida västerländska handskrifter uppvisar liknande frånvaro av känslouttryck. Bilderna berättar att något händer, inte hur det upplevs.
      Betydligt lugnare går det till i den indiske guldsmedens verkstad. På en bakgård håller smeden ett stadigt tag om vaden på en ung, vacker kvinna som blottar hela sitt underben (idag otänkbart i det muslimska Indien). Han smider fast hennes ankelsmycken, medan en liten flicka sitter intill och mumsar på en palsternacka. En vardagsbild från Indien för tvåhundrafyrtiosju år sedan.

Med Bysans som utgångspunkt och en senare dragning mot Kina etablerades över tid en tydlig föreställande bildidentitet i islamområdets östra delar. I Nordafrika däremot hade bildförbudet större genomslagskraft; ju större inflytande den religiösa makteliten hade desto mindre tolerans för föreställande bilder, poesi, musik osv. Mot 1700-talet suger måleriet i sig av det europeiska, blandas upp och förlorar successivt sin egenart.

I samlingen saknas den mest inflytelserike miniatyrmålaren Behzad (f 1455? i Herat), men då hans måleriska påverkan återfinns i andras bilder på utställningen är han ändå närvarande. Behzad målade kroppsarbetande människor i vardagsmiljöer, vilket var ett radikalt nytänkande. Han introducerade också ett friare sätt att återge kroppsrörelser och hans måleri kom också senare att influera det indiska måleriet.
Skickliga miniatyrmålare och kalligrafer var ofta eftertraktade krigsbyten och betraktades som dyrgripar. De segrande fältherrarna var i konstant behov av historieskrivare och propagandister och på så sätt spreds måleriska idéer från hov till hov, allteftersom segerlyckan växlade. Men – naturligtvis – måleriska strömningar var ett lyxfenomen som gemene man och kvinna aldrig kom i kontakt med. Den islamiska målarkonsten återfinns endast i samhällets allra högsta skikt.

Utställningen ger också tillfälle att lära känna det islamiska måleriets verkliga kolorit. Oftast får den intresserade hålla tillgodo med konstböckernas hårt uppskruvade färgåtergivning. Här är äntligen äkta vara.
Miniatyrmåleriets variationsrikedom kommer till sin rätt och det är en närmast sinnlig mjukhet och omsorg som strömmar emot en. Att utställningen också innehåller ett antal teckningar är ett intressant komplement till de målade bilderna.
      Utställningsmakarna har också lyckats förvandla utställningens nödvändiga dunkel till tydlighet. De reflexfria glasen på målningarna är nästan omärkliga. Bladen tycks frilagda och den lilla utlåningskatalogens text kan läsas utan problem i det riktade strålkastarljuset. (Här har Östasiatiska museet en standard att försöka efterlikna. I museets senaste Kina-utställning är montrarnas texter tyvärr oläsliga och det kvardröjande intrycket är ett tungt mörker som dolde mer än en intresserad lyckades genomtränga.)

På senare tid har både arabiska stater och framför allt Iran visat ökat intresse för att återfå sina måleriska skatter från Europa och USA. 1994 fick Tehran Museum of Contemporary Art tillbaka 118 målningar, bokbindningen samt texter från den Shahname (Konungabok) som räknas som den allra främsta. Boken började framställas under Shah Tamasps tid och arbetet pågick från 1520-1535. Här har många namnkunniga miniatyrmålare medverkat och boken skapades under den persiska miniatyrens guldålder.

Tyvärr hade en tidigare ägare, Arthur A Houghton, så sent som 1970 redan hunnit stycka upp manuskriptet. Merparten gick därefter till MoMa i New York och resten splittrades upp genom auktioner. Tre av bladen hamnade i Davids samling.
       Men Tehran återfick alltså sitt decimerade manuskript och i utbyte erhöll MoMa – en målning av de Kooning!

Under vandringen genom utställningen på Louisiana påminner jag mig ett möte i Istanbuls bokbasar. På min fråga varför inga miniatyrmålningar fanns att se på något enda museum i hela staden, svarade bokhandlaren:
     – Dom finns ju här!
Han berättade om den välrenommerade kopistutbildningen på Sinan-universitetet. Mängder av nymålade kopior hängde på tvättlinor runt honom eller hade ramats in bakom muskulösa guldramar.
     – Men... förlagorna!
     – Hos samlare. Ja, du vet… dom vill ha dom för sig själva. Vill inte visa. Det har alltid varit så. (Han sänkte rösten). Ta inte illa upp, men det där – det är inte nåt för såna som dig och mig.

En djupt rotad tanke: ”For the privileged few”. Motarbeta den. Åk till Louisiana!

Stockholm 2007-11-128 © Åsa Hällgren Lif

Louisiana | Davids samling | Omkonsts startsida