 |
"Afterburn Bedroom" 2006, 89 x 120 cm
© Kristina Jansson
|
"Afterburn Bathroom" 2006, 89 x 120 cm
© Kristina Jansson |
Det är glädjande att följa vitaliseringen av måleriet som konstnärligt uttryck under 2000-talet. Idag kan man med fog påstå att där finns en ymnig mittfåra med vissa tydliga kännetecken. Delvis har målarna hämtat kraft ur 1990-talets explosion av nya uttryck, som foto, video och installationer. Och nog kan man känna igen en del drag från dessa uttryck i det ”nya” måleriet. Jag kan exempelvis se två av dem i verken på Kristina Janssons utställning. Dels handlar det om tilltalet och gestaltningen, vilken position och strategi man använder i förhållande till betraktaren. Dels handlar det om att simulera användningen av andra medier i sitt eget, att exempelvis använda film och foto som utgångspunkt och utnyttja kamerablickens opersonliga registrerande/övervakande i sitt bildskapande.
Kristina Jansson utgår från filmklipp. Några av scenerna är hämtade ur Stanley Kubricks 1970-talsrysare ”The Shining”. Men hon har inte använt direkta förlagor utan istället vaskat fram bilderna, endast scenografin inte personer och händelser, från det isolerade vildmarkshotellet ur minnet. I ett första steg inverteras ljus- och färgförhållandena, likt efterbildsfenomen, och hon arbetar flödigt och rapsodiskt fram utkasten till en sovrumsscen och ett badrum. Hon kallar dem "afterburns", ett slags minnen som fortsatt oroande hemsöker en, vars skarpa känslomässiga utseende vid närmare eftertanke saknar en hel del bildinformation. Förtjänsten är dock att i dessa bilder förmedlas en människas gestaltning av något upplevt med en intuitiv trovärdighet. Jag kan läsa in min osäkerhetskänsla i hennes, över vad som försiggår i de dunkla rummen. Det sker utifrån en känsla av gemenskap, utifrån ett jämbördigt möte. Till saken hör att hon även visar prov på sin måleriska drivenhet på ett mer avspänt vis.
 |
"Maquette Bathroom" 2006, 160 x 220 cm
© Kristina Jansson |
"Echochamber II" 2007, 202 x 289 cm
© Kristina Jansson |
I jämförelse infinner sig en viss tveksamhet inför hur hon sedan går vidare och förädlar minnesbilderna genom att försöka konstruera den bildinformation som saknas och dessutom dra upp bilderna i riktigt stora format. Hon verkar ha velat sätta kontrollen, sin tolkningsprocess, delvis ur spel bland annat genom att måla scenen upp- och nervänd. Effekten blir ett registrerande och en hantering av ytan som kan påminna om kameraögats ickevärderande och icketolkande behandling.
Av någon anledning verkar det lugnande att gå in i ett måleri eller en bildvärld där någon har sett något åt oss, och oroande att närma sig en bild där man är osäker på om så har skett. Möjligen beror det på att det i det första fallet upprättas ett om än imaginärt så i alla fall jämbördigt möte, människa till människa, med verket som förmedlande gränssnitt.
Men viljan att försätta betraktaren i en obekväm position visavi konstverket, är ett av dragen i 1990-tals konsten som nämndes ovan. Krocken mellan människa och maskin framkallar en känslomässig distansering. Vem gör och vem ser? Finns det överhuvudtaget en motpart, ett möte? I filmteorin talas det till och med om filmen som ett subjekt i sig som ser genom att ses. Dessa tvära kast mellan olika typer av ”seenden” i en och samma bild bidrar till en lätt känsla av obehag som Kristina Jansson säkert medvetet räknat med. Ambivalensen passar nog för att dramaturgiskt förmedla den sakta växande känslan av att något inte står rätt till, utan snarare är skrämmande fel. Något som filmen ifråga ursprungligen förmedlade. Tyvärr inbjuder den här strategin lite för lättvindigt till att etablera ett didaktiskt förhållande visavi betraktaren. Konstnären, ikläder sig samtidskritikerns, åtråvärda ovanifrån-position. Med pekpinnen granskas, utmanas och övervakas betraktaren. Uppmaningen är att ställa sig vid sidan av sig själv (förfrämligas) och studera exempelvis sina intellektuella, sociala eller känslomässiga tillkortakommanden. Nyttigt och lika upplyftande som en stram diet.
Stockholm 2007-03-28 © Susanna Slöör
Milliken | Omkonsts startsida |
