I en text av konstkritikern Anthony Everitt om den tyske informalisten Wols beskrivs dennes konst som "... en bekräftelse av existensen genom handling...".
Sammanfattningen skulle mycket väl kunna gälla även för Erik Jeors arbetssätt. Där finns en fascination över både rörelsens väsen och själva metoden att fånga den i bild. Och som hos Wols beskrivs formerna inte i första hand i sin materialitet utan som en handling.
I stora akvareller låter Jeor penseln generera rytmiska och nonfigurativa mönster, på ett sätt som vagt påminner om en annan informell målare, nämligen Henri Michaux och hans automatism. Men i Jeors fall är kontrollen större, ja bitvis så stor att den blir raka motsatsen till automatism. Där finns också en mer dramatiskt syftande ambition, som exempelvis kan utläsas i spelet mellan akvarellens djupsvarta nebulosor och de myllrande stråken av pastellartad färg. Genom de återkommande stilbrotten, både färgmässiga och tekniska, distanserar sig Erik Jeor alltså tydligt från den europeiska informella konsten.
I den österländska kalligrafin används ofta ett vertikalt stående bildrum, där tingen mer tar formen av tecken för det beskrivna än av ren avbildning.
Om Jeor hämtat inspiration från denna österländska målartradition är svårt att säga, men han uppvisar i alla fall en större fascination över ytans rytmik än för de rumsliga beskrivningarna. Visst uppstår ett bilddjup genom linjernas många överskärningar, men det som intresserar honom verkar i högre grad vara den rytmiska följden av händelser som likt flätade trådar binder samman bildelementen till organiska formnystan.
Detta varierade formspel skapar en mängd olika tolkningsmöjligheter, och associationerna bär iväg i ständigt nya banor. Men precis som inom den informella traditionen är det handgripliga arbetsflödet ofta bara ett skendrag - ett sätt att skapa en skyddande barriär för en hudlös bildpoesi.
Stockholm 2007-03-21 © Leif Mattsson |
|
"Valkerie Minions" (beskuren) akvarell, 124x172 cm
© Erik Jeor
"Ted Jeans" akvarell, 172x124 cm © Erik Jeor
|