Annika Johanssons måleri verkar utspela sig i en och samma miniatyrvärld. Centrum har tidigare varit scenen eller den mystiska sängen med fördragna förhängen. Den fyrkantiga behållaren ruvar på sin hemlighet som Kaba i den heliga moskén. För några år sedan kunde det stå maskerade vakter i huvor försedda med korsstavar, kring denna underliga boning. Eller så kunde man se några sprittande cancan-ben på estraden. Kanske var det symboliken kombinerad med en alltför korrekt skildring av den utsatta flickan som då stötte bort mitt intresse. På den aktuella utställningen upplever jag att Annika Johansson mer helhjärtat litar till sin hemlighetsfulla värld. Hon bjuder inte lika enkelt upp, utan utforskar sitt sammanhang utan samma uppenbara tanke på betraktaren.
Den rektangulära formen växlar nu även skepnad från en behållare till ett bord. Något slags samvaro pågår och samband etableras. Två minikvinnor fångar upp eller matar på bandlika tygsjok, som de låter passera genom den underliga behållaren. Associationen går till en mangels långsamt matande process.
I titlarna till målningarna är stammen eller prefixet ofta ”sam-”: samordnare, samkväm eller insamlare. Men sammanhangen känns tillfredställande nog inte särskilt uppenbara även med hjälp av dessa vägvisare. Hennes perspektiv förändras också i dessa nya bilder där golvplanet från att vara yta breder ut sig och ger oss ett tydligare fågelperspektiv. Olika föremål som bord och skulpturer uppför en stram dans runt den kompakta lådformens gåtfulla mörker. Det intressanta kanske är att bevara detta intakt, snarare än att röja ett bekräftande innehåll. Resan blir därmed viktigare än målet.
Stockholm 2007-09-15 © Susanna Slöör |
|
"Samordnare" © Annika Johansson
"Samkväm" © Annika Johansson
|
