© Gerry Johansson. Malmberget, 2001	© Gerry Johansson. Brålanda, 2001

Gerry Johansson undviker att utsättta betraktaren för abrupta och överraskande bildhändelser; han är en lågmäld fotograf som hellre skildrar det sovande villasamhällets tystnad än storstadens larm. Ändå finns dramatiken där, men så nedtonad att den ouppmärksamme riskerar att missa den.
      I de tidiga fotografierna från sextiotalets USA är bildspråket ännu relativt ostrukturerat, med ett visst dokumentärt anslag. Den snapshotsestetik som färgar dessa fotografier är också något som Johansson senare överger, till förmån för ett mer precist bildkomponerande.
      I de cirka fyrtio år yngre serierna "Sverige" och "Kvidinge", har själva bildbygget istället blivit avgörande. De kvadratiska utsnitten formar sig till ömsint vemodiga skildringar av ett sömnigt och vardagligt Sverige. Eftermiddagarnas långa skuggor och de ödsliga garageuppfarterna skapar där en stämning av avstannad tid, stundtals avbruten av någon enstaka mänsklig rörelse.

© Gerry Johansson. Storgatan, Kvidinge, 2006	© Gerry Johansson. Vaktgatan, Kvidinge, 2005

"Sverige", från 1988-2005, är en mycket koncentrerad svit. De enstaka fotografierna har titulerats av platsen de är tagna på, vilket ger en påtagligt komisk underton. Att exempelvis se Brålanda sammanfattas genom en delvis skymd husvagn på en bakgård har sina poänger. Eller att låta Malmberget bli ikon genom en modernistisk kyrkobyggnad, ett sextiotalshöghus, en garagenedfart och en lyktstolpe.
      Men om det bara vore för de komiska sammanställningarna eller de ackumulerade bildelementen skulle nog betraktarens intresse snart svalna. Och för Gerry Johansson verkar det snarast som om dessa inslag bara fyller en relativt ytlig funktion. Däremot intar ofta själva komponerandet huvudrollen. Se exempelvis hur han i bilden "Malmberget" placerar sin kamera så i linje med gargenedfarten att den exakt passar in i höghusets sidor. Och denna kompositionella precision återkommer i bild efter bild: en vägskylt övergår omärkligt till ett kors och en skugga av ett träd får en verklig trädkrona som avslutning.

Denna tilltro till den exakta kompositionens kraft och känslan för tingens inneboende berättande förmåga är numera relativt sällsynt bland konstnärer och fotografer. Kanske har den ändå tidvis varit mer vanligt förekommande bland just fotografer; jag tänker exempelvis på Koudelka eller Cartier-Bresson. Men i Gerry Johanssons fall är det snarare målaren Giorgio Morandi som kommer i tankarna. Det är samma precision och samma stillhet som återkommer i Johanssons nedtonade skildringar av det svenska "ingenmanslandet", som i Morandis lågmälda stillebenuppställningar.
      I Morandis fall brukar man tala om bilderna som visuella böner, renade från allt ovidkommande brus. Denna beskrivning kan man även säga gälla för Gerry Johanssons Sverigebilder. De är skenbart entydiga i sin gråtonade stillhet, men djupt fascinerande i sin kompositionella sammansatthet.

Stockholm 2007-05-10 © Leif Mattsson

Hasselblad Center | Omkonsts startsida