Besökte Mamma Anderssons utställning på Moderna Museet. Självklart och energiskt leker hon med bildrummet. Oväntade saker händer hela tiden. Hon tar för sig och tillåter sina känslor komma till uttryck. Hon målar transparant och lite tunt med jordfärger kombinerat med täckande fält och pastellnyanser. Hon inser de tomma ytornas betydelse, det man inte gör. Ibland målar hon vardagliga relationsdramer och ibland ödslig norrländsk natur. Det kan tyckas långt ifrån vartannat men är det inte. Målningarna blir som separata scener utplockade ur ett större teaterstycke.

Färgskalan är låg men jag tänker egentligen inte på det förrän jag hör två unga konsttjejer samtala om utställningen. En av tjejerna tyckte att utställning emellanåt blev tung, dyster och deppig bland annat på grund av färgerna. Jag blev förvånad eftersom jag mest såg det lekfulla och fria. Jag fortsatte titta runt och tyckte om utställningen. En envis sorgsen ton började göra sig hörd. Målningarna talar om något mer än leken, måleriet och referenser till konsthistorien och nutida konst. En röst som talar om att nåt gått fel och att någon är ledsen för det.

"I målningarna är jag den jag är när jag drömmer" har Karin sagt i en intervju. En ledsen flickas röst kommer till tals när det medvetna jaget är frånkopplat. Något som nog gäller för många. Vi blir vuxna, går vidare, bär våra bördor och glädjen mer eller mindre bra men hela tiden, ibland väldigt djupt och ibland närmare, ligger rösten kvar från en liten flickas eller pojkes upplevelse som en ton eller en färgskala. Måleriet blir ett crescendo eller katharsis - tragedin renar oss. Det spelar antagligen ingen roll om känslan består av sorg, empati eller glädje den efterföljs alltid av samma känsla av förnyelse och nytt liv.

Stockholm 2007-06-20 © Maria Johansson

Moderna Museet | Omkonsts startsida