© Christian-Pontus Andersson Avdelningen för Keramik & Glas	© Linda Karlsson Avdelningen för Keramik & Glas

Konstfackskolans utlokalisering till Telefonplan har inneburit ett lyft för det gamla industriområdet. Den tidigare så sömniga regionen associeras numera med nyskapande och kreativ lekfullhet, allt i sann Bauhausanda.
     Denna kreativitet möts man av redan i entréhallen där Christian-Pontus Andersson (Avdelningen för Keramik & Glas) visar sina komiskt krumbuktande figurer i våldsam stilblandning. Samma hall befolkas av Linda Karlssons (Avdelningen för Keramik & Glas) organiska stalaktit-liknande former och myllrande "myrslokar".
      Som så ofta på Konstfacks vårutställningar visar Keramik & Glas, liksom flera av de andra industriellt inriktade avdelningarna, verk med högre ambitionsnivå än det rena konsthantverket. Det är utmärkt, för ett hantverk som fastnat i sin egen självtillräckliget hör inte hemma på en utställning av denna dignitet, enligt min mening.

© Peter Banö Avdelningen för Konst	© Ragnar Persson Avdelningen för Konst

Avdelningen för Konst, liksom flera av de övriga avdelningarna, har i år givits fritt spelrum i det så kallade Höglagret - en dunkel hangarliknande byggnad. Endast spotlightbelysning av de enskilda verken illuminerar denna påvra lokal. Möjligen är avsikten att med fokuserat ljus skapa en dramatik kring de utställda verken. Kanske är också videoinstallationerna beroende av den dämpade belysningen. Men resultatet blir grått och oinspirerande. Låt hellre då de enskilda verken stå för dramatiken, snarare än att lägga en amatörscenografisk sordin på presentationen.
      Ragnar Perssons installation (Avdelningen för Konst), med ett generöst myller av teckningar och målningar, överlever dock vilken "kreativ" scenografi som helst. Hans flödande berättarlust och egenartade figurationer har redan skördat stora framgångar, senast på Millesgårdens teckningsutställning "Moderna fabler".
      Peter Banö (Avdelningen för Konst) arbetar i en mer dekonstruerande tradition. Här parafraseras hötorgsmålningar, och folkhemska ikoner. Skymfandet blandas med hyllningar i en intrikat hat-kärlek-presentation. Dick Bengtsson ligger inte långt borta, eller för all del Jan Stenmark, vilket måste vara ett bra betyg.

Stillbild ur videon Weightless © Erika Janunger Avdelningen för Industriarkitektur & Möbeldesign

I samma byggnad kan man även se verk av magisterelever från Avdelningen för Industriarkitektur & Möbeldesign. Här finner man flera projekt som söker omforma definitionen av "möbeldesign" - ett uppenbarligen hämmande begrepp för flertalet blivande inredningsarkitekter.
     I Erika Janungers videoverk "Weightless" förekommer visserligen möbler, men endast som rekvisita i den strama scenbild som verkar som fond för olika tyngdlöshetsexperiment. Filmen är lågmäld och suggestiv med en meditativ egenproducerad musik. Endast tingens och figurernas omöjliga förhållande till tyngdlagen bryter den i övrigt realistiska scenbilden.

Konstfackskolan var en gång vår svenska motsvarighet till Bauhaus - en skola som med nydanande design sökte verka emot den borgerligt instängda kulturen i 20-30-talets Tyskland. Bauhaus vände sig också emot upphöjandet av klassicismen som norm inom konst och arkitektur. Följdriktigt stängdes skolan till slut av nazisterna, dessa hyllare av både småborgerlighet och nyklassicism i sällsam kombination.
     Frågan är om Konstfackselever idag är intresserade av kusinen Bauhaus historia? Jag kan emellertid se tydliga antihierarkiska drag i delar av den nu presenterade vårutställningen som skulle kunna tyda på det. Och det är viktigt, för vi behöver knappast en utbildningsanstalt för lydiga konsthantverkare - men väl en skola som uppmuntrar till självständig kreativitet.

Stockholm 2007-05-20 © Leif Mattsson

Konstfackskolan | Omkonsts startsida