© Jesper Nyrén	© Per Stenborg

För dem som tröttnat på konstskolornas myllrande och spretiga examensutställningar kan Konsthögskolans pågående presentation vara ett alternativ. Vill man vara snäll kan man beteckna den som spatiös och luftig. Men med en rimligare kritisk nivå blir bedömningen snarare gles och händelsefattig.
     Problemet tycks vara att antalet avgångselever inte är tillräckligt stort för att fylla Konstakademiens krävande salar. Endast sexton elever delar på denna yta, och då skall det mycket till ur kvalitetshänseende för att rummen inte skall kännas alltför minimalistiska. Nu kan naturligtvis inte de enskilda eleverna lastas för detta, men kanske skulle man ha funderat ett tag innan man bokade alla salarna för vårutställningen.

© Linda Jansson	© Christina Schippa

Christina Schippa försöker råda bot mot torgskräcken genom att bygga in sitt verk i ett eget rum. Inom ett tiotal kvadratmeter har hon skapat en "bakgård" med rosa "tvättkläder" som fladdrar av besökarnas rörelser. Golvet är belagt med riktigt gräs och trots instängdheten är utomhuskänslan påtaglig. Det sägs att doften registreras av vår mest primitiva del av hjärnan: reptilhjärnan, och visst skapar dofterna av gräset och jorden tydliga minnesresor.
     Flera av de andra eleverna, som Joakim Heidvall, Linda Jansson, David Myrvold och Simon Caringer försöker även de på olika sätt att rumsligt sluta sina verk; i vissa fall med ljusets hjälp, i andra med fysiska konstruktioner.
     Om man som Stina-Kajsa Eldh eller Simon Caringer i första hand arbetar med ljud, är den rent fysiska rumsligheten inte nödvändig på samma sätt, då ljudet bygger sina egna "väggar". Däremot lyder verken under samma krav på gestaltning och innehållsmässig form. Hur löser man det? Ja, de två nämnda gör det på helt olika sätt, med diametralt olika avsikter.

© Per Stenborg	Per Nilsson

På årets utställning är det politiska inslaget närmast obefintligt, men elevantalet är för litet för att av detta bedöma om den politiska konsten helt försvunnit från konsthögskolorna. Kanske är det så, men det lär vi inte kunna vara säkra på förrän ytterligare elevkullar haft sina examensutställningar.
     Att kalla Per Nilssons målningar politiska är nog en grov övertolkning. Däremot är de, tillsammans med Per Stenborgs teckningar, de verk som tar det tydligaste avsteget från salarnas officiösa karaktär. I dessa myllrande figurativa bilder har den oförutsägbara processen fått huvudrollen. Bångstyrigt dansar bilderna i mot-takt mot den något anemiska hängningen.

© Karin Brantmark

Om politiken lyser med sin frånvaro så är intresset för New Age och "Feel Good" desto mer frekvent.
      Joakim Hedvall inbjuder exempelvis besökaren att försätta hjärnvågorna i harmonisk balans med hjälp av stroboskopljus. Fungerar det? Tja, ni får fråga någon som inte får tyst migrän av flimrande ljusfenomen.
      Och visst kan man läsa in en Nya Vågen-attityd i David Myrvolds lysrörsbelysta vita målningar. Man associerar till både Robert Ryman (vitheten) och Mark Rothko (det sakrala tilltalet). Myrvold har också likt Christina Schippa valt av avskärma sig från den övriga utställningen, vilket under omständigheterna tycks vara ett klokt val.

© David Myrvold	© Simon Caringer

De på tidigare skolutställningar så ofta förekommande "dokumentära" inslagen, där eleverna leker journalister, har här ingen huvudroll. Visst finns den undersökande ambitionen där i flera fall, men sällan den pretentiösa tonen.
      Har konstnärerna i vardande insett att sneglande på - och fuskande i - andra yrken inte alltid leder till ett gränsöverskridande, utan snarare till förflackning och amatörism? Kanske är det så, men då krävs det också att inte minst lärarna kan leva upp till kraven som ställs för att ge eleverna en stabil konstnärlig grund att stå på. En misstanke är annars att man från lärarkollegiets sida förväxlat pedagogisk kunskap med kamratlighet. Det är trots allt det förstnämnda du som elev har största behållningen av i längden.
      Jag anar på denna utställning en viss brist i mentorernas ledning. Flera av eleverna är nog mogna uppgiften, men alla är det ännu inte, så erbjud dem då det stöd och hjälp en konsthögskola kan förväntas ge. Man skulle kunna börja med att erbjuda en kostym som de har en rimlig chans att fylla ut.

Stockholm 2007-05-29 © Leif Mattsson

Konsthögskolan i Stockholm | Omkonsts startsida