Karin Lind förvånade, åtminstone mig, på den förra utställning på Galleri Argo, 2004, genom att genomgående visa textila material. Virkade figurer och mjuka "dockformer" var den gången hennes val.
     Det textila inslaget har även återkommit i hennes och maken Simon Häggbloms projekt SIMKA, vilket man senast kunde se på Dieselverkstaden 2006.

Men att åter få möta Karin Linds arbeten i gips och brons väcker min nyfikenhet. Det är nämligen i dessa material jag tidigare tydligast anat hennes personliga röst.
     Det "nakna" materialet som lämnar spår av fingrarnas arbete är fortfarande oöverträffat inom tredimensionellt arbete anser jag. Det förutsätter nämligen en tydlig avsändare, inte bara en receptiv mottagare och avkodare.
     Därför är den personlighet som Karin Lind ger uttryck för i sina figursammanställningar så intressant att få ta del av. Dessa rymmer ett myller av berättelser, stundtals dråpliga, vilka beskriver samtal och möten mellan företrädelsevis människor av det mindre - eller yngre - slaget.
     Kanske är det ett barn som sitter och gungar i knäet på föräldern i "Tryckbärare". Och möjligen färdas ett annat barn stående på sin trampbil med en boll på tungan, i "Bärare".

Återkommande är fragiliteten och det taktila utförandet, trots materialets motsträvighet. Lind är tydligt medveten om den känslans bärande röst som skapas av själva arbetsprocessen. Och när fingrarna sätts att plöja fram fåror i ytan på "Eruption 1", blir resultatet slående likt den stramande huden hos en balsamerad farao. Ytan blir till ett sprött membran, något som endast satts att markera kroppens fysiska begränsningar, och inte dess mentala. Detta återkommer även i de små figurerna, som tycks bära huden som ett minne av sin ägare.

Stockholm 2007-03-13 © Leif Mattsson

"Tryckbärare" © Karin Lind

"Eruption 1" © Karin Lind