"Gaffeldans" © Berit Lindfeldt

Berit Lindfeldts utställning på Galleri 1 omfattar skulpturala objekt i en mångfald olika material och skepnader. Hon utmanar och förutsätter den oskuldsfulla betraktarens blick inför dessa skenbart enkla objekt. För elva år sedan gjorde Berit Lindfeldt på samma galleri i Göteborg en utställning som hon kallade ”Leifar” vilket är isländska för lämningar. Utställningen bestod av allt detta mer eller mindre söndriga och slitna som man kan hitta längs stränderna. Fragment i vilka Berit Lindfeldt kunde se möjligheterna till något helt annat. Och det blev det. Och är det även nu utifrån andra fragment och omständigheter.

Skala är Lindfeldts benämning på ett av de utställda verken, men det är också ett begrepp som hon som skulptör förhåller sig till på ett ytterst medvetet sätt. Ibland förskjuter hon skalan, ibland handlar det kanske om ett framhävande av en speciell skala hos något funnet, som i tex ”Lilla sömnen”. Ett objekt sammansatt av gamla möbler som vinner betraktarens hjärta genom sin litenhet. I utställningen redovisar Lindfeldt också sin förmåga att i ett nytt material som gummi använda sig av det svarta, matta gummits taktila och plastiska möjligheter. I tex ”Knappögon” finns också den fina, underfundiga humor som genomgående kännetecknar Lindfeldts mångtydiga verk.
      Ett av de till omfånget största verken i den pågående utställningen är ”Rida ranka” som är uppbyggd av delar från kanske ett bord och några stolar, vilka klätts in med bomullsväv och laserats vita. Där Rachel Whiteread genom avgjutning av så kallade mellanrumsformer gör det osynliga synligt i ett bruksföremål, gestaltar Lindfeldt något annat som finns inneboende i objektet i fråga. Hon lägger egentligen aldrig till, utan plockar fram, med en enastående blick och känslighet för det oväntade och överraskande. Inför ”Rida ranka” förs man raskt tillbaka till en sedan länge svunnen tid när torpen var en realitet som sådana.

Genom hela utställningen löper ett stråk av vemod. Det handlar om förlusten av något. Det skulle kunna stanna därvid, om inte Berit Lindfeldt ägde denna sällsynta förmåga att ur detta förlorade återvinna en möjlighet till form och gestalt. Dessutom med en sällsynt känsla för färg. Direkt innanför entrén till galleriet möter det verk Lindfeldt kallat ”Skala”. Det är en halvpelare av trä med fack som är fyllda till brädden med en färgad massa, som jag först trodde var vax, men när jag gick närmare upptäckte jag att materialet var något helt annat. Här, som i flera andra av de utställda verken, har Lindfeldt på ett mästerligt sätt utnyttjat de simplaste material, som hon så att säga upphöjer till att beteckna det sublima i till exempel en färgupplevelse. Här var det använda plast- och gummisvampar instoppade i facken!

Göteborg 2007-03-25 © Margareta Persson

Omkonsts startsida