Enligt Henri Bergson (1859-1941) är begreppet en hållplats för tanken, där denna kan göra en paus och vända tillbaka till sig själv. Minnet, som är tankens produkt, är således beroende av återkomsten till denna begreppets rastplats för att jämföra sin nuvarande form med den föregående. Men för minnets överföring från begrepp till visuell form krävs en förmedlare.

Rita Lundqvist kan sägas vara en sådan förmedlare, då hennes målningar fungerar som ett slags hållplatser, där tankarna gjort halt. Figurerna tycks vila i sina begrepp, i ögonblick där väntan är själva målet. Med Buster Keaton-liknande ansiktsuttryck möter de betraktarens blickar, samtidigt som de med naiv självsäkerhet tar plats som estradörer i Lundqvists måleriska scenrum.

Begreppet människa bör rimligtvis omfatta en hel oändlighet, även om det kan tyckas nog så omöjligt. Men Rita Lundqvists människor verkar inte störas av begreppets omfång. De fyller det istället med sin ömsinta tragikomik när de frontalt blickande ut ur bildplanet troskyldigt väntar på tankarnas återkomst. Hjälplösa likt Beckett-figurer inför tidens gång, står de uppradade i sina ålderdomliga kläder.
     Varje detalj i dessa kläder, och i målningarna som helhet, är minutiöst utförd. Här har inget lämnats åt slumpen. Penselföringen är noggrant kalkylerad även i de återhållet gråskimrande landskapen, vilka ofta endast består av mark och himmel.
     Men när pojken i "Båge" följer ett plötsligt infall, och böjer den raka linjen till en spännbåge, så är det en mycket dramatisk händelse i Rita Lundqvists bildvärld. Där den tidigare så statiskt lugna formen varit ett dominerande inslag återfår nu själva handlingen sitt egenvärde, och valet sin skapande betydelse.

Stockholm 2007-10-10 © Leif Mattsson

"Båge” 2007, olja på masonit, 32 x 32 cm
© Rita Lundqvist

"Blå himmel” 2007, olja på masonit, 26 x 26 cm
© Rita Lundqvist