Jessie #10, 2005. Courtesy Gagosian Gallery och Sally Mann	Virginia # 42, 2004. Courtesy Gagosian Gallery och Sally Mann

På Kulturhusets omfattande utställning finns merparten av Sally Manns fotografiska serier representerade. Där finns nakenbilderna av de egna barnen, Emmett, Jessie och Virginia, från tidigt nittiotal. Bilderna som skapade en sådan uppståndelse och som klassades som barnpornografi av den kristna högern i USA.
     Där finns de romantiska landskapen från södra USA, från sent nittiotal, som med sin djupa svärta och suggestiva oskärpa leder associationerna till tidigt europeiskt experimentfotografi.
     Där finns också bilderna ur den smått fantastiska serien "Faces", där extremt långa exponeringstider framkallat närmast hypnotiska tillstånd hos de avporträtterade. Återigen är det de tre barnen som fått stå, eller snarare ligga, modell. Fotograferingen har nämligen oftast skett vertikalt med kameran monterad rakt ovanför de vilandes ansikten.
     Ett flertal bilder ur den kanske mest spektakulära serien, "What Remains", saknas dock på utställningen. För även om nakenbilderna av barnen var omdiskuterade för femton år sedan, så är de närgångna fotografierna av förmultnande kroppar i "What Remains" så oändligt mycket mer dramatiska. Men dessa bilder är närmast motbjudande i sina sakliga avbildningar av kroppens förruttnelse, och kanske gynnar det utställningen som helhet att välja bort dem.

At Warm Springs, 1991. Courtesy Gagosian Gallery och Sally Mann, (Bilden är beskuren)

I Sally Manns bilder har platsen, eller orten, alltid en avgörande betydelse. Fotografierna från tidigt nittiotal av de egna barnen är starkt förknippade med landskapet i Virginia, där Mann bor. Och i den drömska serien "Mother Land" är det den amerikanska södern som avporträtteras. Man skulle faktiskt kunna påstå att själva landskapet är Sally Manns främsta inspirationskälla - inte människorna som befolkar det.
      När lilla dottern Virginia svävar i det svarta vattnet, med håret som en flytande blomma runt ansiket, är det just orten som manifesteras. Hon markerar en plats som är allmängiltig och utbytbar på kartan. Men ändå är orten kopplad till en unik upplevelse, ett nu. Vi har alla känt det svarta vattnet i någon liten insjö sluta sig runt vår nakna kropp. Vi har alla varit där, men aldrig i just den sjö Virginia badar. Ändå bär vi hennes ort med oss - vi är i hennes kropp och känner det hon känner.

Untitled # 1, 1998. Courtesy Gagosian Gallery och Sally Mann

Personligen berörs jag starkast av Sallys Manns förmåga att just förmedla kroppens förnimmelser. Även i de stora porträtten "Faces", som tycks hämtade från någon överbliven filmrulle som grävts fram ur myllan, finns de överförda sinnesintrycken där.
      Också landskapen innehåller porträtt, men här i suggestiva tolkningar av knotiga träd, vassruggar eller strömmande vattendrag. Man kan likaså se sökandet efter "det personliga" i kvarlevorna av gårdens hundar eller människorna på rättsmedicinska forskningscentret, som Mann arbetat med tidigare. Ett sökande efter det som finns kvar, när den personliga döden lämnat den avpersonifierade kroppen.

Det vilar något sublimt, översinnligt och samtidigt ålderdomligt över Manns bilder. Och hennes val att arbeta med klumpiga antika storformatskameror, sköra glasplåtar och lynniga kemikalier, långt från den digitala revolutionen, är medvetet. Fotografierna upplevs därför närmast som anakronismer när de visas på ett modernt galleri.
       Just detta är anledningen till att Sally Mann är en av våra viktigaste samtidsfotografer, som jag ser det. Hon definierar nämligen inte sin samtid med nihilistisk distans. Hon söker istället efter det enda vi kan vara säkra på, och samtidigt det enda vi inte har den blekaste aning om: vad blir kvar? 

Stockholm 2007-02-06 © Leif Mattsson

Kulturhuset | Omkonsts startsida