Katerina Mistals installation på Konstnärshuset handlar uteslutande om våld: dolt, öppet eller endast delvis synligt. På golvet i stora salen har hon placerat cirka niohundra (!) vaxfigurer, alla nedskalade avgjutningar av henne själv i ett begränsat antal poser.
Där finns kvinnan som bödelslikt siktar på den knästående figuren och där finns hon som just skall till att skjuta sig för pannan. Men i mängden av figurer finner man också den likgiltige, den oberörde och den självupptagne. Här finns också betraktaren som trots närheten till de våldsamma händelserna fäster sin blick vid horisonten.
I ett av galleriets sidorum återkommer våldet, här i en filmiskt sammanhållen fotoserie där en en person gör mantelrörelse och vänder vapnet mot sin egen (?) mage. Serien är motbjudande i sin torra saklighet och ytmässiga esteticism. Det oroande är också att Mistals avsikt är så undflyende. Det verkar snarast som om hon fascineras över våldets avtryck, som om det gällde ett avsnitt av kriminalserien CSI.
En blixtsnabb association går till Andy Warhols kyliga bild av den elektriska stolen; Mistal intar ett likartat distanserande förhållningssätt som Warhol. Men där tar likheten slut, för hennes figurer leker bara med våldets förtecken, och verkar knappast beredda på konsekvenserna. Resultatet blir därför en aning naivt; Mistal säger "A" men jag skulle gärna höra hennne säga "B".
Men trots detta är det ändå svårt att värja sig emot den suggestiva verkan som de niohundra figurerna har på golvet i den stora salen. Detta myller av mänskliga handlingar har en bedövande verkan - som om dödsynderna multiplicerats hundrafalt och placerats mitt i vardagen.
Stockholm 2007-05-26 © Leif Mattsson |
|
Från installationen "Figuranter",
c:a 900 vaxfigurer, 20 cm höga
© Katerina Mistal
Från installationen "Figuranter",
c:a 900 vaxfigurer, 20 cm höga
© Katerina Mistal
|
