Den vita dukens bisarra utmaning att bereda rum och innehåll där inget finns att söka utövar en sällsamt outtömlig lockelse. Troligen därför att processen att måla fungerar som en utmärkt metafor för människans notoriska lust att ständigt nå utöver det möjligas gräns. Frågan är om detta inte är det mest grundläggande motivet i konsten så som vi förstått den åtminstone under de senaste två hundra åren. Med modernismen och i ännu högre grad med postmodernismen ritualiserades och upphöjdes själva gränsöverskridandet. Oavsett hur detta påverkat inställningen till konsten och vad den rymmer finns där även en mänskligt kommunikativ aspekt. För målaren gäller att ständigt på nytt övertyga sig om att världen utanför låter sig beröras och att det finns en fundamental förutsättning för att upprätta ett möte.

Margareta Petrés vibrerande färgvärldar utmanar gränserna för den rumsliga tvådimensionella begränsningen på ett enligt resonemanget ovan kongenialt vis. Hon visar oss att detta möte är möjligt mellan dig och mig, att gränserna låter sig upplösas, likväl som de ohjälpligt blir kvar. Lager på lager av färger har hon med händerna pressat och smekt in i duken som om hon därmed kunde tränga igenom den.
      Färgenergier är den sammanfattande titeln på hennes målmedvetna arbete. Trots sina i viss mån nyandliga bi-associationer bär projektet genom den innerliga känsla som händernas rörelser präglat in i dukarna. Hon besvärjer ytan och låter slöjor av ljus och färg materialisera sig som i sinnevärlden omöjliga väsen. I Galleri väst, Konstakademiens ljusaste rum, spränger Margareta Petrés ”färgenergier” luftrymden och lyckas med konststycket att trumma på betraktarens näthinnor.

Stockholm 2007-04-18 © Susanna Slöör

"Färgenergi ", olja © Margareta Petré

"Färgenergi ", olja © Margareta Petré