| 
                          
                            |  |  
                            | Agda Holst,
Självporträtt (1925) | Bo Hultén ”Svart panter” (1974) |                            Det är medryckande att kryssa sig fram bland utställningens  brokiga ikonografi av självbespegling och representation. Nu handlar porträtt  som bekant inte enbart om ansiktet, utan om en större helhet där kroppsspråket,  roller, attribut, kläder, poser och ansiktsuttryck utgör en helhet.En mängd epoker, stilar och storlekar kompletterar varandra  och urvalet av verk är till stora delar uppbyggd kring konstpedagogiska tankar  om mänsklig identitet. Intentionerna hindrar emellertid inte ett ledigt  svängrum av intressanta och nyckfulla möten mellan olika verk.
 Jag upptäcker i flera fall att porträtten är besvärligt  uppfordrande. De tränger sig liksom på och förbindelsen blir intim på ett mer  fördjupande plan. Det kan vara sakligt och distinkt som hos Agda Holst och  hennes självporträtt, eller frigjort och färgrikt kyligt på ett sätt som bara  Sigrid Hjertén är kapabel till. Hennes självporträtt med en för henne typisk  teatral prägel och distanserad kroppshållning, är förunderligt och vackert.
 
                        
                          |  |  
                          | Sigrid HjerténSjälvporträtt (1914)
 | Année Olofsson"We are not the ones we used to be" (1997)
 |  Alexander Roslins skickliga självporträtt visar varför han  var hovmålare i Frankrike och tillhörde den franska Konstakademien under  1700-talet. Under historielektionerna på mellanstadiet kom jag ihåg ett  fängslande porträtt av Gustav III av Alexander Roslin. Där finns liksom i hans  eget självporträtt en oerhörd känsla för hud och ljus, kombinerat med skärpa  och sval elegans. Bo Hulténs ”Svart panter” gör betraktaren osäker. Den  riskfyllda förbindelsen mellan inre och yttre motiv skapar ett farligt och  oberäkneligt mellanrum mellan människa och djur. 
Rovdjurets brännande skönhet och opålitlighet förenas med mänsklig närvaro. Det sätter allt ur spel där människans  plats i tillvaron inte längre är självklar. Hon står i begrepp att omdefiniera  sig själv i förhållande till naturen.
 Den familjeterapeutiska "We are not the ones we used to  be" av Année Olofsson
                          lockar in oss i en ansträngd intimitet med en  underliggande oro.
 ”Som du ser mig” är som ett inbjudande mingel med bekanta och  obekanta ansikten. 
                          Den stora dosen av mänskliga blottlägganden och självbekräftelse  kan ibland bli lite för ansträngande och alltför uppsåtlig men sammantaget ger  det ett överväldigande intryck, och man lämnar utställningslokalen som med nya  ögon. Malmö 2007-03-13 © Nicolas Hansson  Malmö Konstmuseum | Omkonsts startsida  |