När Anna Rabe förra gången ställde ut i Stockholm, (september 2003) var det med ett symfoniskt brett anslag. Svepande grova färgstråk var då det dominerande inslaget och den rytmiserande tekniken. På den aktuella utställningen har en sprödare och delvis vemodigare ton anslagits.
En urban inriktning är påtaglig i vissa av de nya verken av Anna Rabe. Nu är det vistelserna i London som otvetydigt färgat formspråket; de tunga huskropparna tronar i sin vertikalitet och de facettliknande husgavlarna fragmenterar bilderna till en staccatoliknade rytm. Det är i vissa fall som att se Lennart Rodhes blockteckningar
applicerade på den moderna storstaden.
Men egentligen beskriver Rabe en stad vilken som helst, och inte nödvändigtvis London. Det är den avpersonifierade citykärnan där endast strukturen av bebyggelse återstår, som återskapas genom de svarta färgsjoken. Och kanske finns här också den utanförstående betraktarens märkbara skepsis inför den ännu inte helt anammade storstadspulsen - ett tvivel till hälften fylld av fascination.
Merparten av Rabes aktuella målningar har annars ett tydligt naturlyriskt anslag, men med en kärvhet som omöjliggör en alltför banaliserad uttolkning. De spretiga växtformerna tycks bära asfaltsblommans sträva motståndskraft - ett slags motvallsorganismer som inte vet att inrätta sig i ledet.
"Skönt" är därför inte det första ordet man tänker på vid mötet med Rabes organiska beskrivningar, men väl "nödvändigt". Man kan ana en avsikt bortom begreppen underhållning och sentimentalitet. Och samtidigt finns där en naken saklighet som mer liknar barnets nyfikna undersökning av den förtorkade blomman, än den vuxnes desperata försök att minnas dess doft.
Stockholm 2007-04-18 © Leif Mattsson |
