"Warten auf die Barbaren", 2007, 150 x 400 cm © Neo Rauch, Courtesy of Metropolitan Museum, New York

Ur led är tiden beklagar sig Hamlet och förbannar att det fallit på hans lott att vrida den i lag. Om uppgiften även hade gällt att diktera den internationella samtidskonstens uppdrag hade han haft all anledning att beklaga sig.
      Den historieskrivning vi vant oss vid med olika ordningar som efterträder varandra har inte bara övergivits: den har fallit sönder under trycket från störande, parallella inflytanden. Hur kan man annars förstå ett konstnärskap som tyske målaren Neo Rauchs och hans internationella genombrott nu på 2000-talet? Utbildad vid akademin i Leipzig under åttiotalet, då tudelningen mellan öst och väst gick mot sin kollaps, har han korsbefruktat sin bakgrund med en västlig kanon. Men här har skett en förbikoppling runt en stor del av den modernistiska utvecklingen på 1900-talet. Hans måleri som från en västlig synpunkt stammar ur en korrupt socialrealistiskt tradition ansluter först när han möter de nya vildarna som Georg Baselitz och Jörg Immendorf.

"Die Fuge", 2007, 300 x 420 cm © Neo Rauch, Courtesy of Metropolitan Museum, New York

Med sin mitt-i-karriären utställning på Metropolitan Museum i New York under sommaren, befäster Neo Rauch sin position som en av de viktiga förgrundsfigurerna för ett bökigt, stökigt måleri som trotsar såväl sin samtid som en tillrättalagd historia. Tillsammans med andra målare som belgaren Luc Tuymans, tyske Daniel Richter, engelska Cecily Brown och svenska Karin Mamma Andersson, för att nämna några, har de puffat gravstenen över ända och återupprättat måleriet som konstnärligt uttryck - även inom en introvert samtidsdiskussion. Men om man förväntar sig en linje och tillrättalagda återkopplingar blir man besviken. Dessa 2000-talets målare sneglar lika gärna på tidiga 1000-talets kolleger såväl som på dem som uttrycker sig med tecken och bilder utan konstens officiösa upphöjelse: illustratörerna, gatu- och hötorgsmålarna och de offentliga klottrarna med flera – de i periferin.

"Vater", 2007, 200 x 150 cm © Neo Rauch, Courtesy of Metropolitan Museum, New York

Neo Rauch beskriver sitt eget måleri som en värld där allting är möjligt. Utvecklingen av motiven sker planlöst, utan förlagor, och ofta färgas de av drömmen. Männens anletsdrag går vagt att härleda till honom själv. I Sverige har vi Linn Fernström som på ett mer utpräglat sätt försätter sin persona, sitt utseende, i paranormala situationer.
      ”Para” är titeln på Rauchs aktuella utställning och tjänar knappast som en vägledning, mer som en påminnelse om att de slutsatser som kan dras är ens egna. Sällskapet i jaktstugan, de gåtfulla deltagarna på byfesten, det paranoida sällskapet i väntan eller vägbyggarna med inkvisitionens helsmidda västar är fångade i världar utan grammatik. Bilderna och scenerna staplas utifrån en i stunden vunnen logik, som inte låter sig återskapas. Historien har gått förlorad, även om där finns reminiscenser av delade erfarenheter. Det finns ett gäckande ”hur” kvar i bilderna; hur man skapar sig en berättelse, en tro.

Stockholm 2007-05-31 © Susanna Slöör

Metropolitan Museum of Art, New York | Omkonsts startsida