"Apple Tree Innocent On Diamond Hill", videoinstallation, 2003 , Courtesy Pipilotti Rist och Hauser & Wirth Zürich London. Foto: Johan Warden

Redan i entrén till Pipilotti Rists stora utställning slås man av det överväldigande visuella anslaget. En helväggsvideo i fasförskjutna, "distade", färger projiceras på ett hängande träd, vilket skapar ett ständigt föränderligt skuggspel på väggen bakom. Från grenarna hänger skimrande transparenta plastlock och andra vardagliga förpackningsartiklar.
      Det är egentligen så otroligt enkelt, och samtidigt så genialt; den rumsliga totaleffekten överträffar med bred marginal verkets ingående delar. Så arbetar en konstnär som behärskar sina medel till fullo.
      Först associerade jag till Billie Holiday och den mörka balladen "Strange Fruit", men insåg snart att det nog var en övertolkning av Rists intentioner. Verket tycks mer handla om oskulden, och hur det förkastade och bortvalda kan ges en förädlad roll i nya sammanhang. Det spektralfärgade ljuspelet tycks också vara själva målet, och ett suggestivt verk är det med en tydlig retrokänsla i färgackordet. 
       Lägg därtill den mjuka sextiotalsinfluerade musiken som svävar över stora delar av utställningen, och man inser att Pipilotti Rist söker efter något svunnet, eller åtminstone för tillfället förlorat.

"Das Zimmer" audiovideoinstallation, 1994 / 2007 Courtesy Pipilotti Rist och Hauser & Wirth Zürich London. Foto: Johan Warden	"Selbstlos im Lavabad", 1994 c:a 3 centimeter i diameter. © Pipilotti Rist

Möjligen är det reminiscenser från barndomens värdeperspektiv som gav henne idén till "Das Zimmer". Här kan man klättra upp och sätta sig i den kolossala soffan, dingla med benen och trycka på den stora fjärrkontrollen. Kittlande barnsliga minnen återkommer. Tänk att återigen få vara så liten och så naivt fokuserad på tv-skärmen. Just så enkelt var livet en gång...
      Det är denna förlorade oskuld Pipilotti ständigt återkommer till. I uttalanden påpekar hon också vikten av att hjälpa varandra och vara förlåtande:
     — Det är viktigt för mig att människor är varsamma mot varandra och att man ömsesidigt tar varandra på allvar. [...] När besökare upplever mina verk vill jag att de är mindre hårda mot sig själva, säger hon i en intervju.
     Man kan inte annat än kapitulera inför denna självklara men alltför sällan förspråkade humanism. För i Pipilotti Rist har vi något så ovanligt som en moraliserande konstnär som faktiskt går iland med det. Hennes uttalanden kan möjligen låta naiva i skrift, men är inte det endast för att vi låtit den distanserande cynismen bli en så bekväm livsstil?  

"Gravity, Be My Friend" audiovideoinstallation, 2007 Musik av Anders Guggisberg och Pipilotti Rist. Foto: Johan Warden

Pippi Långstrump har, som smeknamnet indikerar, varit en inspirationskälla för Pipilotti Rist, och jag har svårt att finna en bättre förebild för en modern konstnär: Pippi som gör det som faller henne in, och som har magikerns fantastiska förmåga och barnets naiva troskyldighet.
     Men oreflekterad naivitet är egentligen inte det man tänker på vid mötet med Rists verk. I videoprojektionen "Blautraum", till exempel, behandlar hon det ofta tabuladdade menstruationsblodet. Slutsatsen är att blodet som sådant aldrig kan vara ont, allt beror på sammanhanget. Just menstruationsblodet är dock "...ett tecken på att vår underbara, biologiska klocka är frisk...", som hon uttrycker det.
      I en tidigare visad video, som inte är med på utställningen*, kan man se en kvinna gå längs en gata och med en slägga krossa rutorna på de parkerade bilar hon passerar. Inte heller där finner man någon naivitet, snarare en bubblande underliggande vrede, som får sitt uttryck i en smått osannolik hädelse mot privat egendom.

Stillbilder ur "Gravity, Be My Friend"

Men utställningens största behålllning är nog ändå "Gravity, Be My Friend", som uruppförs på Magasin 3. Verket tar hela undervåningen i anspråk och är en totalinstallation med mjuka formskurna madrasser och amorfa drömlika videoprojektioner i taket, allt omslutet av en meditativ John Lennon-influerad (?) musik.
       Här är det tänkt att man ska lägga sig horisontellt på madrasserna, för att helt kunna njuta av det färgsprakande videoljusspelet i taket. Kanske är det just i detta verk som Rists citat om "...plikten att vara uppmärksamma på drömmarna och det omedvetna." får sin verkliga betydelse. Den psykedeliska upplevelsen är stark och den kontemplativa verkan är närmast bedövande; ganska snart börjar minnena flimra förbi i en ändlös ström och den mjuka musiken avväpnar det eventuella sista motståndet.
       Visst kan man kritisera Pipilotti Rists installationer för allmän flummighet, men då tror jag man förväxlar utanverket med innehållet. Utställningen ger nämligen inte utrryck för någon konstnärlig luddighet. Snarare manifesteras en humanistisk grundsyn med klara politiska övertoner, förmedlade på ett sällsynt intelligent sätt.

Stockholm 2007-02-14 © Leif Mattsson

Pipilotti Rist är född 1962 i Schwiez och är verksam i Zürich.

* "Ever Is Over All" (bilrutekrossningen) kan ses på TV'n i "Das Zimmer".

Magasin 3 | Pipilotti Rists hemsida | Omkonsts startsida