"Hovintendent och konstnär Johan Pasch", 1756 Kungliga Akademien för de fria konsterna Foto: Sven Nilsson,Nationalmuseum	"Änkedrottning Lovisa Ulrika av Sverige", 1775, Nationalmuseum, Drottningholm slott, Foto: Åsa Lundén, Nationalmuseum

Roslin föddes 1718 i Malmö och gjorde karriärmässigt allting rätt. I grunden hade han en stor talang som han utvecklade till mästerskap. När han upplevde Sverige som för litet begav han sig ut i Europa där han, under några år, målade porträtt av strategiskt viktiga personer som ledde till att han, vid blott 34 års ålder, kunde anlända till Paris 1752 och då redan ha förbindelser med Versailles. I Paris mötte Roslin en för honom ny kundkrets, ett aktivt bildat borgerskap, som ställde nya stilistiska krav. Passé var de tunga symbolladdade barockporträtten, á la mode var ett ökat intresse för ett mer realistiskt måleri. Här fann Roslin snabbt sin nisch genom sin enastående tekniska skicklighet och genom sitt lätta och moderna anslag och blev redan 1754 invald i den franska Konstakademien. Genom sin virtuositet och sin sensibilitet blev han hyllad – få kunde som Roslin briljera med ett lika vackert stoffmåleri och få hade Roslins förmåga att uppnå porträttlikhet och skapa förtätad atmosfär. Hans karriär gick lysande, hans kundkrets blev allt förnämare och han blev, under ett par decennier, den oomtvistat mest framstående porträttören i Europa.

Först tjugo år senare blev Roslin invald i den svenska Konstakademien (som utländsk ledamot!) och blev i samband med detta inbjuden att måla den svenska kungafamiljen med Gustav III i spetsen. Roslin tillbringade 16 månader i Stockholm och målade under denna tid ett imponerande antal porträtt. ”Jag har i själva verket aldrig varit så överlupen av arbete och utfört så många målningar”, skriver Roslin och påstår att han arbetade som en ”slav”. Det var också under denna Stockholmsvistelse som Roslin målade sitt berömda porträtt av Carl von Linné.

"Gustav III och hans bröder", 1771, Nationalmuseum. Foto: Åsa Lundén, Nationalmuseum

1775 lämnade Roslin Stockholm för Sankt Petersburg där han, under ett par år, blev i kejsarinnan Katarina den storas tjänst. 1778 var han åter i Paris och porträttkonstens ideal stod åter i förändring. 1785 slog Jacques Louis David igenom med Horatiernas ed i en nyklassicistisk stil och inledde därmed en ny tid. Roslin var nu över 60 år och hamnade för första gången i konstens bakvatten. Han fortsatte dock att måla men rönte inte längre samma uppskattning. Samhället var i gungning, revolutionen startade 1789 och den 5 juli 1793 avled Roslin i sitt hem i Paris. Den franska Konstakademien stängdes en månad senare.

Nationalmuseums utställning presenterar drygt 100 porträtt. Museets salar fylls med andra ord till bristningsgränsen av människor när besökarna trängs framför alla dessa avmålade kroppar och ansikten som dessutom fördubblas av de speglar som här och var pryder väggarna. Det vi möter är ett överflöd, både av verk och av siden och sammet, av puder och guld. Det vi möter är ett ytans frosseri, ett ohämmat uppvisande av lycka och framgång, en narcissistisk lek där konstnären, beställarna och besökarna gemensamt deltar i en orgie i överdåd och skönhet.

Självklart kan utställningen ses både som en storslagen uppvisning och som en kritisk påminnelse om att ytan förblindar. Roslin bländar oss med sitt hantverk och stum kan man både njuta och avundsjukt begapa hans fantastiska tekniska briljans. Men man kan också roas av att några av hans tidigare målningar mest liknar illa sammansatta fotocollage där huvud och kropp på intet vis fungerar ihop, att många av hans porträtt mest liknar stela masker eller marsipan. På samma sätt kan man förnöjas av att Roslin, långt innan Photoshops alla möjligheter till förskönande fanns, uppfunnit sitt eget retuscheringsfilter i form av sin vispande fördrivningspensel som med stor framgång minimerat rynkor och skavanker i t ex porträtten av den svenska kungafamiljens damer från 1775.

Okänd kvinna (kallad "Baronessan de Neuborg-Cromière"), 1756, Nationalmuseum Foto: Nationalmuseum		"Överintendent och arkitekt Carl Fredrik Adelcrantz", 1754, Kungliga Akademien för de fria konsterna, Foto: Sven Nilsson, Nationalmuseum

Höjdpunkten på Nationalmuseums utställning är dock inte det imposanta utan två väggar i en av salarna med ett antal porträtt från Roslins 70-tal. Inför några av dessa målningar upphör man faktiskt att imponeras. Istället står man skyddslös inför mötet med blickar som talar rakt igenom sekler. Möt Nikolaj Petrovitj Sjeremetjev; säg det som inte förmedlas genom hans ögon, genom hans mun? Möt Johan Fredrik von Nolckens blick som är lika sorgset fuktig som hans putande underläpp. Eller möt den åldrade Linné som fortfarande lever, andas, funderar – mitt framför våra ögon. I dessa inkännande målningar är den tid som skiljer betraktaren från de avporträtterades inte ett par sekler utan blott ett ögonblick – och detta är naturligtvis magi.

Stockholm 2007-10-10 © Maria Hall

Nationalmuseum | Omkonsts startsida