Som plötsligt förflyttad till åttiotalet kännar man sig när man tar steget in i Galleri Loyals lokaler på Torsgatan. Är det Penck, Baselitz eller möjligen Kirkeby som är "on display"? Kraftfullt är det i alla fall, och rejält deja vù-framkallande. Så till den grad att jag kommer på mig själv med att nynna en gammal Nick Cave-låt.
      Men det är inte någon av åttiotalsdemonerna som gästar Stockholm, det är två unga New York-artister: Bill Saylor och Liz Markus. Och visst är det fortfarande lika intressant att se självförtroendet manifestera sig i breda penselstråk över de stora dukarna.

Speciellt Saylor visar en kraftfullhet som i flera fall balanseras och modereras på ett "skolat" sätt, hur street smarta hans bilder än kan verka. Han blandar graffiti, serieteckning, bad painting och spontanism på ett sätt som möjligen inte är unikt men ändå ordentligt underhållande. Det är anspänt och avspänt på samma gång, så som det kan bli när man samtidigt önskar full kontroll och totalt kaos.
      Den fullklottrade plywoodväggen är som jag ser det höjdpunkten på utställningen. Där utsätter han sig i hög grad för konstnärliga risker, något som inte är lika tydligt i de övriga verken.

Betydligt svårare har jag för Liz Markus stora svepande målningar av en skäggprydd, pilotglasögonförsedd sjuttiotalsfigur, (I Galleri Loyals andra lokal på Tomtebogatan). Hon verkar ännu inte gjort sig av med estetiserandet, trots att det uppenbarligen är just det hon eftersträvar. Eller är det på fullt allvar hon gör dessa monomana omtagningar i olika ljus av en och samma figur? Jag tror inte det. Ironin finns där, men räcker det? Jag skulle gärna se henne bryta ned bilderna för att se om de endast består av en häftig ansats. Vad som möjligen också saknas är en mix av andra inslag för att målningarna skall fånga mitt intresse.

Stockholm 2007-09-09 © Leif Mattsson

© Bill Saylor

© Bill Saylor

© Liz Markus