Hos Josefsson handlar det om linjer som bryter upp den platta ytan och skapar vidsträckta horisontella utsträckningar. Linjernas upprepande effekt samverkar intimt och simultant i en behärskad kolorit. Jag ser ett gränsland där betydelsen och innebörden av figurativt och nonfigurativt måleri känns oviktigt. Ett gränsland som förför och skapar ett dynamiskt kraftfält i form av ett slags lagbundet lustspel. Betraktaren bjuds in men kommer aldrig riktigt innanför linjerna - helt klart en positiv form av frustration.
      Mitt intresse för horisontaler är ingående och äkta, det gäller såväl randiga tröjor som Jacob Dahlgrens strimmiga strävanden, eller för den delen Ola Billgrens ”Persienn”. Ett annat randigt exempel är Eric Fischls ”Bad boy”, där persiennernas repetitiva linjer och skuggspel förstärker det kvava och tryckande. Persienner har en förmåga att göra sig väldigt bra i måleri...
      Josefssons parallella linjer har naturligtvis inte samma syfte men släktskapet finns i effekten av en pressande rumslighet. Och då handlar det inte bara om det arkitektoniska utan lika mycket om ett slags fjärde dimension som förblir högst närvarande, men utom räckhåll.
      Nyligen har också en bok om Peder Josefssons konstnärskap kommit ut i samband med den stora retrospektivutställningen på Bohusläns museum. I den bjuds en betagande resa från de första årens politiska arbetarskildringar från Uddevallavarvet och idrottsrörelsens historia, till dagens spänstiga horisontaler.

Bo Söderströms målningar är mer resoluta och rymmer en påtaglig sensuell kraft. Liksom hos Josefsson är det ofta det mindre formatet som tilltalar mig i högre grad. Geometrin och en utpräglad men ändå disciplinerad färgromantik skapar precisa och lekfulla kompositioner. Detta är särskilt tydligt i ett av de mindre rummen där konstnären laborerat med 24 mindre verk som bit för bit, tillsammans och var en för sig, skapar en lekfull musikalisk klang som skänker skärpa åt presentationen.

Abstrakt konkret konst har ibland en tendens att framstå som kylig och distanserad. Och visst kan det abstrakt konkreta leda in en återvändsgränd, men i de bägge herrarnas fall råkar man aldrig ut för motorstopp eller döda punkter. Jag finner tvärtom en upprymd förnimmelse kvardröjande i den disciplinerade abstrakta balansakten.

© Peder Josefsson

© Bo Söderström