På golvet ligger en gigantisk blyertspenna och på väggen hänger ett kuvert stort nog att rymma valda delar av den presenterade utställningen. Man får en märklig känsla av att vara förflyttad till Alice i Underlandet. Hade bara en stressad hare kommit förbispringande skulle illusionen varit fullständig.
     Nu tror jag inte det är Stina Stigells syfte att skapa en konstens egen sagovärld. Hon tycks mer intresserad av att spela med betraktarens perceptionsförmåga, och gradvis tänja på tingens inbördes betydelseordning.

Om de uppförstorade objekten är intressanta som helheter, är assemblagen så mycket mer förfinade i sina detaljer, och samtidigt så lekfulla. Här använder Stigell olika objekt med lågstatusvärde som hon sammanställer till ett eget och mycket varierat formalfabet.
      Jag associerar till pionjärerna i den tidiga dadarörelsen i Europa, men även till neodada såsom den utvecklades under 1960-talet i USA. Här finns ett liknande drag av spontanitet och frihet i materialvalet. Även inställningen till verket som en spelplan för tankar, snarare än som högstämd konst, kan kännas igen från dadarörelsen.

Ändå är det det rent estetiska värdet som dröjer kvar efter det att jag lämnat utställningen. Särskilt gäller detta "målningarna" och de tvådimensionella assemblagen.
     Ett litet tips är att vid besöket på galleriet fråga om att få se de bilder som inte kunde ges plats på själva utställningen. Där finns ett par collage som är väl värda att titta närmare på.

Stockholm 2007-02-28 © Leif Mattsson

"Mini-Bob har allvarliga problem i skolan" (detalj)
© Stina Stigell

"Ursprungshuset", blandteknik © Stina Stigell