När det lilla tåget stannat sitter vi en stund i mörkret, en grotta i södra Frankrike, en lykta tänds och vi en liten grupp människor som sökt oss till platsen tittar storögt upp i grottans tak. Djur springer ovanför oss, renar och hästar tecknade för tusentals år sedan, makalöst fräscht gjorda som vore det nyss, ett nu där tid och rum känns upphävt. Den slingriga resan djupt in i grottan, kylan, mörkret, i skenet av lyktan skapades kontakt med något mycket främmande men ändå välbekant, en stark känsla av närvaro.
National Gallery, London, stod och bläddrade i en vacker bok med bilder av målningar i skala ett till ett, små skisser på pannå utförda av John Constable (1825) inför motivet, en ovanlighet vid den tiden. Originalen visade sig finnas på Victoria and Albert Museum, trots den vackra boken med målningarna avbildade i full skala var det ändå ett intet mot vad som uppenbarade sig på plats.
Nära inpå, känns penselns spretiga tryck mot pannåns styva yta, den sliriga oljefärgen, tempot i handen. Skisser av landskap med fenomenal känsla för väder och vind, luft klar som en septemberdag i skärgården.
På väg till Marfa i Texas, mellanlandade i Houston och passade på att besöka De Menil collection, en bit utanför centrum ett museum ritat av Renzo Piano.
Utöver samlingen visades en omfattande utställning av Brice Marden, hans så kallade ”Cold Mountain” serie.
Sex stora tecknade målningar i en snävt hållen färgskala, inspirerade av kinesisk teckenskrift. På dukar stora som presenningar framträdde ett rumsligt grenverk, vertikala staplar av organiska former tecknade med sammanhängande linje, i en av terpentin utspädd färg. Ett slags gestalter som gled i och ur varandra, härligt vindlande tecknat, på distans, omtagningar och korrigeringar skapade en känsla av öppenhet.
Målningarna omgavs av teckningar och grafiska blad behandlande samma tema. En bok med reproduktioner av hög kvalitet hade producerats för utställningen.
Konst är en verklighet i sig, presens ett framträdande drag, krav rum, ljus och närvaro.
För en fullödig upplevelse och förståelse av ett konstverk finns ett oomkullrunkeligt krav; närvaro, ett sinnligt möte. Hos de institutioner som främjar, eller utbildar konstnärer verkar inte det mötet vara särskilt angeläget.
Av skäl som kan tyckas rationella och praktiska, föredrar man reproduktionen och ordet.
Konsthögskolorna i Malmö och Göteborg t.ex. antar sedan några år studenter utifrån reproduktioner, fotografier, dvd, eller video. I en känsla av att man ändå vill ha lite mer kött på benen tillämpas också intervjuer.
Ett antagningsförfarande som inte bara är upprörande, med tanke på betydelsen för studenterna, utan även verkar vara en näst intill omöjlig uppgift.
Det betyder också att de som arbetar med kamera eller videokamera, som konstnärligt verktyg representeras av ett original.
Omständigheten att bli bedömd utifrån en reproduktion är något konstnärer i växande utsträckning tycks vara utlämnade åt. Ett flertal stipendie- och prisutdelande institutioner gör en första bedömning baserad på reproduktioner, somliga nöjer sig enbart därmed. Bildkonstnärsnämnden, Carnegie, Bonnier Dahlin, Beckers för att bara nämna några, även Konstakademien har prövat greppet.
Som skäl anförs ofta att det är tidskrävande, skrymmande, ekonomiskt betungande för både konstnär och institution. Att sända stora målningar från Kiruna till Stockholm anses orättvist.
Men det är inte storleken det kommer an på, det går alldeles utmärkt att bedöma ett mindre verk, för att skaffa sig en kvalificerad uppfattning.
Statens konstråd har i ett försök att nå ut till ett större antal konstnärer börjat med portfoliovisningar. ”Berätta om din konst” På tre platser i Sverige har projektledare gett konstnärer möjlighet att presentera sin konst och sitt konstnärskap.
Med portfolio menas en mapp med fotografiskt eller digitalt material, en form av presentationer vanligast förekommande inom reklam, design eller fotografi där reproduktionen är ett naturligt arbetsmaterial.
Det är tveksamt om den formen är adekvat för konstnärer som arbetar med materialens sinnliga egenskaper.
Mot bakgrund av att fem konsthögskolor i landet examinerar cirka 100 konstnärer årligen, kanske initiativet verkar framsynt.
Baksidan på myntet (portfoliovisningar) är kanske att det är ett alltför bekvämt sätt att skaffa sig information, tillsammans med Internet kan det tyckas ge all upplysning som behövs, så varför besvära sig med att åka runt och besöka alla dessa utställningar.
Statens konstråds projektledare, 6-8 stycken i landet, skall för att hålla sig ajour besöka utställningar på gallerier och konsthallar i sin närmiljö med omnejd, det är lätt att förstå att många inte kommer att få besök.
Man kan fråga sig om konstverkets tid är förbi?
För vem skapas alla konstverk som ingen verkar särskilt intresserad av att möta in spe, när de som arbetar inom professionen själva nöjer sig med att besiktiga reproduktioner av dem.
Stockholm 2007-10-05 © Kjell Strandqvist
