Ett radioinslag (P1) häromveckan handlade om en kvinna utan känslor. Hon är autistisk och har under stor möda tillägnat sig ett sätt att leva sig in i och förstå omvärldens mystiska reaktioner. Som barn fängslades hon av den energi, det färgrika stjärnregnet, som uppstod kring en medmänniska som hon lyckats göra ursinnig. Om och om igen ville hon framkalla detta sprakande under. Kanske är det så att känslorna syns när vi inte själva är så upptagna av att reagera på dem.
      Eigil Thorell (f. 1933) ger mig fler övertygande bevis för hur känslans perspektiv visuellt kan beskrivas. I de grafiska bladen uppstår ”under” i övergången där pappret och trycksvärtan möts, små gnistrande kollisioner. Ett ansikte, dess utstrålning, accentueras medan kroppen vibrerar ännu oförlöst i papprets närande kuvös.

Eigil Thorell fragmentiserar sin värld och låter en hand lösgöra sig från sin ägare likt personerna ur landskapen. Han splittrar den på ett sätt som påminner om vår tankes reflexmässiga fokuserande, då uppmärksamheten förstärks och minnesbanken anropas, kring utsnitt ur verklighetens mångskiftande kött. Ett kött, en allomfattande kropp, som i fenomenologisk anda momentant och gränslöst tecknar det som finns inom och utom oss – samtidigt. I en sådan värld är även känslornas stjärnregn möjliga – att se. Spänningen i dessa punkter av koncentrerat varande som Eigil Thorell varsamt vaskat fram likt en guldletare är påtaglig. Tillblivelsen, processen, fångas i sin paradoxalt eviga rörelse som endast den statiska bilden förmår förmedla.
      De extra trappstegen upp till grafikgalleriet på Konstnärshuset känns med den här utställningen särskilt lönande.

Stockholm 2007-03-21 © Susanna Slöör

"Ansikte X" (beskuren) © Eigil Thorell

"Ansikte XI" (Beskuren) © Eigil Thorell