Jag välter omkull det stora matsalsbordet framför TV:n i lägenhetens enda rum och pallar upp det med flyttkartonger. Jag spänner upp en målarduk på undersidan av bordet och mixtrar med penslarna. Jag står på knä bakom bordet och försöker räkna klippen i ett reportage om en gata i ett flyktingläger. Palestinska ungdomar hukar sig bakom utbrända bilvrak. I den andra änden av gatan står poliser bakom genomskinliga sköldar av glasfiber. Ungdomarna reser sig upp och kastar sten mot poliserna. Poliserna slår på sköldarna med sina batonger. Ungdomarna fortsätter att kasta sten.

Mellan penseldragens smekningar lutar jag mig tillbaka och läser ur Salvador Dalis hemliga liv som ligger uppslagen på soffans ryggstöd. Familjen förbereder sig för lindblomsplockningen. Den unge Salvador hittar en krycka i ett vindsrum i familjens hus. Han förföljs av en längtan att prova kryckans runda klykas passform mot lindblomsplockerskans armar, rygg och lår. Han strävar hela tiden efter ”den suveräna känslan av yttersta ensamhet” som blir allt mäktigare med tiden och får sin ram eller ritual genom en åtföljande känsla av ”höjd” eller ”topp”.

Jag kikar fram mot TV:n igen. Jag ser en kvinna som gör en svepande rörelse med armen mot en väderkarta över Sverige. Jag ser ett stort svart moln i höjd med Vänern och Vättern och under molnet har någon ritat fyra stora vattendroppar med en tuschpenna. Det blir regn i Småland, Skåne, Halland och Blekinge. Det blir fyra stora vattendroppar i Småland, Skåne, Halland och Blekinge. Jag ser mig omkring i lägenheten. Jag har en bostadsyta på 26 kvadratmeter. Jag har inte bott här så länge men tycker ändå att lägenheten är ordentligt möblerad. Jag försöker sammanfatta allt detta.

Jag lutar mig bakåt. Den unge Salvador får en utklädningspresent som består av kunglig hermelinmantel, förgylld spira och en krona med vördnadsbjudande vit peruk från en av farbröderna i Barcelona. Han står framför spegeln och ser på sig själv; kronan på huvudet, manteln löst draperad över skuldrorna och resten av kroppen helt naken. Han hämtar kryckan och håller den som en kungaspira i handen. Han låter manteln falla löst ner. Han för tillbaka könsdelarna och håller dem tryckta mellan låren så att de inte syns. Så mycket det går försöker han likna en flicka.

Jag kikar fram emot TV:n och ser en spegelbild av mig själv i den dammiga skärmens buktiga yta. Jag koncentrerar mig men kan inte skilja på väderkartan och målarduken på baksidan av matsalsbordet. Jag lutar mig tillbaka. Den unge Salvador följer med två karlar strax efter gryningen för att hämta stegarna som behövs till lindblomsplockningen. Han tillbringar hela förmiddagen i trädgården. Han förälskar sig i den unga Dullita under lindblomsträden. Han hittar en död igelkott i en hönsbur bakom brännässlor och en hög med tegelstenar. Han återvänder till hönsburen gång på gång och en avskyvärd stank slår emot honom. Han återvänder till lindblomsträden gång på gång och en underbar doft slår emot honom.

Jag kikar fram mot TV:n. Jag koncentrerar mig en lång stund men kan ändå inte skilja på spegelbilden av mig själv och bilderna på skärmen. Jag försöker räkna klippen i en dokumentär om kärnvapenprov i Sibirien. Jag ser ett svampmoln som blir större och större. Jag mixtrar med penslarna. Jag försöker sammanfatta allt detta. Jag kikar fram mot TV: n och koncentrerar mig men kan inte skilja på väderkartan och målarduken som sitter uppspänd på baksidan av matsalsbordet. Jag måttar ett svampmoln som blir större och större. Jag måttar väderkartan. Jag måttar målarduken på målarduken

Jag lutar mig bakåt. Den unge Salvador återvänder till sitt rum, tar hermelinmanteln ur skåpet, sätter kronan på huvudet och låter den antifaustiska perukens långa vita hår falla ner över skuldrorna. Aldrig har han varit så vacker som denna kväll. Den brunbrända huden genomträngs av en vaxartad blekhet och ringarna kring ögonen hade alldeles samma lockande sårigt bruna färg som han nyss outtröttligt betraktat i armhålornas veck hos lindblomsplockerskan, just på det ställe där tre små rynkor bildades varje gång hon sänkte armen.

Jag koncentrerar mig men kan inte skilja på den uppslagna boken och de fyra vattendropparna under det svarta molnet. Jag kikar fram mot TV: n och försöker få två saker att likna varandra. Jag försöker sammanfatta allt detta. Jag lutar mig bakåt. Den unge Salvador återvänder till lindblomsträden och zick-zackar mellan stegarna. Han återvänder till hönsburen med den döda igelkotten och den avskyvärda stanken. Han kan inte skilja på den unga Dullita och lindblomsplockerskan med de vackra armarna. Han återvänder till lindblomsträden och börjar förstå hur den döda igelkotten och Dullita hör ihop. Han hämtar sin diabolosnurra och återvänder till hönsburen med den avskyvärda stanken. Han springer fram och tillbaka mellan hönsburen och lindblomsträden med diabolosnurran i högsta hugg och känner hur dofterna slår emot honom. Han zick-zackar mellan de höga stegarna och tittar upp mot Dullita med blomkorgen.

Jag kikar fram mot TV: n och räknar klippen i ett naturprogram som handlar om ormar i tropiska skogar. Ormarna gömmer sig i träden och kastar sig ner på bytet som passerar förbi nedanför dem på marken. Jag mixtrar med penslarna och måttar ormarna i träden. Andra ormar gömmer sig i den täta, fuktiga markvegetationen och inriktar sig på att överraska bytet bakifrån. Jag mixtrar med penslarna och måttar ormarna på marken. Jag börjar förstå att ormarna har något att säga om de fyra dropparna under molnet och färgen på målarduken.

Jag lutar mig bakåt. Den unge Salvador livas upp av det överjordiska lugn som följer med känslan av att vara vacker. Han lämnar sitt rum för att gå ner i trädgården igen men i trappan ner till bottenvåningen ser han några meloner som hänger på ett snöre. Han hämtar kryckan och lyfter den mot en av melonerna. Han åstadkommer ett smekande lätt tryck mot melonens runda form. Han trycker kryckan mot melonen och känner att den är tung. Han provar kryckans runda klykas passform mot melonen och lyfter upp den.

Jag kikar fram mot TV:n och räknar klippen i ett reportage om boxning. Jag ser en hylla i omklädningsrummet med rader av boxningshandskar. Jag ser en boxare som kastar handskarna ifrån sig. Jag försöker sammanfatta allt detta. Jag lutar mig bakåt. Jag börjar förstå att man kan genomföra stora förändringar genom att gömma könsdelarna bakom låren och så mycket det går försöka likna en flicka.

Jag börjar förstå att man kan genomföra stora förändringar genom att placera viktiga saker på fel ställe. Jag börjar förstå att diabolosnurran har något att säga om väderkartan och min knästående ställning bakom matsalsbordet. Jag börjar förstå att kryckans runda klykas passform har något att säga om de palestinska ungdomarna.

Den unge Salvador springer fram och tillbaka mellan igelkotten och Dullita med diabolosnurran i högsta hugg. Han återvänder till hönsburen gång på gång och en avskyvärd stank slår emot honom. Han återvänder till lindblomsträden gång på gång och en underbar doft slår emot honom. Han zick-zackar mellan de höga stegarna och tittar upp mot Dullita med blomkorgen. Han kastar upp diabolosnurran i luften. Högre och högre tills den plötsligt flyger iväg och landar i en blommande buske.

Jag ser mig omkring i lägenheten. Jag har en bostadsyta på 26 kvadratmeter. Jag tycker att lägenheten är ordentligt möblerad. Jag kikar fram mot TV:n och räknar klippen. Jag lutar mig bakåt. Jag börjar förstå igelkotten. Jag börjar förstå stegarna. Jag börjar förstå diabolosnurran. Jag börjar förstå den blommande busken. Jag börjar förstå boxaren som kastar handskarna ifrån sig. Jag börjar förstå min knästående ställning. Jag börjar förstå den dammiga skärmens buktiga yta.

Stockholm i december 2007
© Björn Larsson, författare, konstskribent, i redaktionen för tidskriften Hjärnstorm