Man har länge anklagat konsten för dess kulturkannibalistiska och interdisciplinära politik, för dess dåliga samvete, för dess behov att skildra den verklighet vi inte vill se, eller än värre – leverera en annan än den vi känner till. Sist men inte minst tycks man vara förfärad över konstens förmåga att spränga etiska och moraliska gränser, för att inte tala om de estetiska, i sin ständiga kolonisering av nuet. Ja, man gör det sannerligen inte lätt för konsten – detta barn med många namn som varken får lyda eller provocera.

Vem är då konstens tuktare? Jag skulle vilja vända mig till min egen yrkeskår – nämligen kritikerna som inte tillåter konsten att utvecklas åt det håll den vill – det vill säga åt alla – utan går och klipper i rabatterna som om just de besatt de rätta verktygen. Samtidigt visar de inte sina verktyg eller den mark de står på, utan upphöjer positionslösheten till en dygd. Vi har länge talat om konstens kejsarkläder, men när skall vi tala om kritikerns nya kläder? Är det inte dags för kritikern att blotta sig, innan någon annan pekar ut den uppenbara transparensen? Sen finns det de som har fullt upp med att måla fan på väggen, romantisera över forna dagar och ventilera sina estetiska preferenser som om just de satt på de allra ädlaste känslorna. Likt Moses på berget delar de upp konsthavet i ”good” och ”bad guys”, i den marknadsanpassade och den alternativa konsten, i instrumentaliserade och autonoma konstnärer, i falska och äkta upplevelser. Sen klagar de på att de inte har någon makt, eftersom ingen bryr sig eller tror på denna svartvita värld de målat upp.

Men frågan är vad detta motsatstänkande egentligen är bra för? Postmodernismens implodering av alla värden blev väldigt kortvarig. Istället fick vi en genusforskning som fortsatte befästa binära oppositioner som manligt och kvinnligt, rik och fattig, vit och svart samt en postkolonial diskurs som grävde ännu djupare vallgravar mellan ”vi” och ”dem”. Dessa två praktiker som inte sällan sammanflätas har blottat många maktförhållanden, men de har också etablerat nya. Nu är i och för sig maktstrukturer på tapeterna igen. Art Review och Konstnärens senaste nummer ägnar sig åt regelrätta hyllningar, om än ironiska, av konstvärldens mäktigaste aktörer. Även den senaste Lyon Biennalen med Stéphanie Moisneau och Hans Ulrich Obrist som curatorstjärnor hyllade konstmaffian. Istället för att bjuda in ett 50 tal konstnärer, valde de att bjuda in ett 50 tal players från världens ”alla hörn”, det vill säga sina närmaste curatorkompisar. Var och en fick i sin tur välja det verk som de tyckte var mest representativt för det gångna decenniet. Visst, alla följde inte spelreglerna, då vissa curatorer valde in helt okända konstnärer, men projektet upphörde inte att lukta dansk kanon för det. Någon borde göra en biennal som lyfte fram det mest osedda, det sämsta och det allra minst betydande. Då tror jag att vi på riktigt skulle få en biennal som hade något viktigt att säga om vår tid. Sopestetik i all ära, men när har vi någonsin sett en utställning som tar fasta på våra kulturella sopor eller som på allvar utmanar våra smaklökar? Nej, jag skulle vilja påstå att konsten ännu inte påbörjat sin verkliga expansion.

Konsten har blivit mer heterogen, men det västerländska konstbegreppet håller det fortfarande i schack. Är det då överhuvudtaget konstruktivt att försöka skära sig fram genom djungeln av konstnärliga uttryck, eller bör man likt politikerna söka sig till den minsta gemensamma nämnaren och omfamna en ”mittens estetik” som vi alla kan referera till och enas kring? Hur heterogena Venedig Biennalen och Documenta än var, var det ändå Sophie Calle och James Coleman alla talade om. Risken med ”mittens estetik” är att man får en ”mittens kritik” där alla gillar och ogillar exakt samma saker, eller än värre – enas kring en gemensam fiende såsom marknaden, staten, eller den oinitierade massan. Konstvärldens och fikapausens grupptrycksmekanismer skiljer sig inte mycket från varandra. Och tur är väl det. Rädslan kan vara en ganska fin motor ibland. Min största rädsla är att vi skall titta tillbaka på den här tiden och endast se en tendens, en vilja, en konstscen. Jag förstår mig inte på dem som klagar på att konstproducenter och kritiker glömt peka åt vilket håll de tror att konsten skall vandra. Och detta som om konsten var en entitet som förflyttade sig från punkt a till b. Jag förstår mig heller inte på dem som anser att konsten närmar sig alltför mycket reklamvärlden. Är det något som konsten borde kommentera och appropiera så är det just våra reklampelare och skyltfönster, eftersom det är dem vi tillber idag. Det är inför reklamens altare vi bekänner våra synder, det är där vi offrar oss själva och våra ideal. En konst som inte kommenterar detta och som inte gör sig medskyldig till den värld den är en del av, skulle vara än mer förljugen. Inte kastar man ut Leonardo Da Vinci eller Michelangelo ur konsthistorien för att de bidrog till kyrkans propaganda, eller Kasimir Malevitch för att han slutade göra suprematistiska kvadrat till förmån för glada kolchosarbetare. Den stalinistiska propagandaapparaten är liksom det katolska påvedömet inget man gärna bråkar med. Men som tur är finns kritiken mot den rådande hegemonin inbäddat i varje litet verk. Det gäller bara att vilja se den kritiken. Och kritiker vill sällan det. De har fullt upp med att bygga skyddsmurar kring sin egen kritik.

Men låt oss titta närmare på det expansiva konstfältet. Vilka trender eller tendenser kan man urskilja däri, för att använda mig av två likvärdiga begrepp? Då skillnaden mellan trender, tendenser, strömmar och riktningar inte är så stor, väljer jag det förstnämnda med risk att uppröra de som anser att det är andra mekanismer som tar konsten framåt än modet. Men modet har att göra med just mod, viljan att kasta sig in i det okända, samtidigt som man har något som tryggar kontinuiteten mellan igår idag och imorgon. Då jag inte tror på en linjär konsthistorieskrivning utan på en cirkulär, där rörelser ständigt återkommer, vissa oftare än andra, vill jag istället betrakta konstfältet som ett ständigt expanderande fält som har sin begynnelse i ett oändligt antal tider och praktiker, och inte hos en tysk gammal man på 1700-talet vid namn Kant. Konsten är mycket vildare än vad en man vars grannar brukade ställa om klockan efter kan föreställa sig. Nej, istället får vi nog ta och ställa om klockorna efter alla de tider som löper parallellt med varandra, ty samtiden är en bunt samexisterande tider. Konsten kan med andra ord inte vara något annat än synkronistiskt.

En estetisk tradition uppstår inte och förgås för att vi kräver det. Det enda man kan göra, är att observera vad den ger upphov till, vilka reaktioner och motaktioner den skapar i sin framfart. Vad gäller passionen för det reala, som en del dokumentaristiska självforskande konstnärer kanske med allt rätt fortfarande ägnar sig åt, och som den konstnärliga fakulteten döpt sitt forskningsprogram efter, tycks den stora passionen numera handla om passionen för det irreala. Vissa kallar denna nya trend fantasy, vilket de borde akta sig för, då det redan finns en fantasigenre initierad av Tolkien. Om man skall återvända till konsten, kan man lite skämtsamt kalla denna ”nya” estetik som egentligen har några år på nacken, för irrationell estetik med en blinkning år den relationella estetiken som mer eller mindre haft sina glansdagar. Vår tids konstnärer tycks snarare vilja uppfinna världen på nytt, men en värld som är deras högst privata egendom, där det är de egna drömmarna och fantasierna som koloniseras och estetiseras. Vad man kan se är en tillbakagång till forna praktiker som måleri och teckning, till ett mer introvert berättande som blickar såväl framåt mot möjliga världar, som bakåt mot de förlorade. Samtidigt arbetas det likväl med det imaginära på ett högteknologiskt plan. Konstens frändskap med gentekniken har liksom det frankensteinska hybrisprojektet frodats endast sen 1700-talets fascination för det artificiella livet och säkerligen långt dessförinnan. Den irrationella estetiken har helt klart genkonsten som bundsförvant, även om den ena tycks blicka bakåt och den andra framåt.

Men vad hände med den relationella estetiken? Med undantag för några seriösa praktiker som fortfarande undersöker estetiseringen av det mellanmänskliga rummet, har den mer eller mindre smält samman med nöjesindustrin. Istället har vi fått en underhållningskonst i formen av dockteater, ljusspel och rutschkanor. Jag tänker förstås på Pierre Huyghe, Olafur Eliasson och Carsten Höller. Detta är förstås konstnärskap som opererar på flera olika plan, men den populistiska är helt klart ett av dem.
      Vad gäller dokumentarismen som 1990-talet var så förtjust i, har den sakta men säkert lämnat plats för dokufiktionen. På konstens sida har den fått sin skickligaste utövare i Gerhard Byrne – mannen som inscenerar kulturhistoriskt gods, på samma sätt som Flaubert upphöjde en tidningsnotis om en kvinna som begick självmord efter en rad otrohetsaffärer till romankonst. Hos Byrne lever dock det dokumentära och det fiktiva sida vid sida.
      Tittar man på den explicita socialkritiken som konstnärer varit så noggranna med att skylta med, inte minst för att komma åt stipendier och ateljévistelser runt omkring världen, har den numera förflyttats in i akademierna i formen av konstnärlig forskning. Här har konsten möjligheten att arbeta karnevaliskt och vända upp och ner på humanioras, samhällsvetenskapernas och naturvetenskapernas kunskapssyn. Ty inget är konsten främmande!
      Vad gäller aktivismen, som varit en kär trend bland konstnärer som misstrott konstens förmåga att rädda världen, tycks den ha trängts undan av den satiriska rabulismens och scenkonstens praktiker. På den svenska konstscenen är Lars Vilks och Dorinel Marc oförtröttliga rabulister, alltid med humorn och den vassa tungan som vapen. Men även konstnärer som Fia Stina Sandlund kan räknas till denna semijournalistiska yrkeskår, även om hon föredrar att iscensätta revolutioner och aktioner istället för att driva igenom dem ”på riktigt”.
      Därutöver har 90-talets salongskonst – institutionskritiken – äntligen lämnat plats för metakritiken. För vad kan vara mer verkningslöst än en kritik som kommer på beställning? Det är få som kan mäta sig med institutionskritikens mästare - Andrea Fraser – som offrade både sin kropp och sitt rykte för att komma åt konstfältets bovar. Men även hon blev institutionernas gullegris. Metakritiken är en mycket mer pålitlig praktik, ty den snarare springer de egna ärendena än institutionernas. På den svenska fronten har vi återigen Lars Vilks som på ett alldeles föredömligt sätt visat på konstkritikens relativistiska karaktär genom att sampla konstkritiker, inklusive mig själv, eller recensera recensioner. Det är alltid roligt med konstnärer som försöker få sista ordet. Jag har alltid efterlyst en konst som kommer både före och efter kritiken.
      Sist men inte minst bör man nämna minimalismen som nu äntligen lämnat plats för maximalismen. Om 1990-talet var implosionernas och reduceringarnas decennium, är 2000-talet explosionernas. Plötsligt är allt tillåtet och välkommet. Alla praktiker, alla traditioner, alla frågeställningar. Åtminstone låtsats man att så är fallet. Maximalismen kan lika väl förekomma i en och samma konstnärliga praktik - som i Matthew Barneys och Jonathan Meeses fall, som för övrigt gjorde en performance ihop i New York tidigare i år, som i konstnärsgruppers kollektiva manifest eller klädeskedjors företagsprofilering. Maximalismens ifrågasättande av den fina smaken och de tillrättalagda formerna är inte bara en estetisk utan också etisk hållning. Vi får hoppas att den har kommit för att stanna, åtminstone för ett tag. Vad som finns bortom minimalismen och maximalismen, får någon annan spekulera i.

Vad vi kan vara säkra på, är att vi befinner oss i början av en ny tidsålder som kommer att ta oss till helt oanade estetiska upplevelser. Det kommer inte hänga så mycket på de nya teknologierna som på vår nya kunskap om vad vi kan göra med dem. Vem vet, kanske kan den expansiva estetiken till slut förvandla allting till konst. I en värld där alla var konstnärer skulle vi inte längre använda konsten som slagpåse eller klassmarkör, utan som en interkulturell mötesplats där alla åsikter, estetiker och smaker är lika mycket värda. I en sådan värld skulle konstnärer och kritiker, om det nu fortfarande fanns sådana indelningar, kunna leva sida vid sida, konsthallschefer och politiker beta fridfullt i samma hage. Vi skulle ej längre ha några futila konflikter om var pengarna kom ifrån och vart de gick, om vad man kan och inte kan göra i konstens namn. Allt skulle vara tillåtet, ty konstvärlden och dess alster skulle ägas av alla och envar.
      Nej, skämt åsido hoppas jag inte att den expansiva estetiken kommer att komma så långt som till en totalestetiserad värld. En realiserad utopi kan lätt förvandlas till en dystopi. Men expansionen som sådan måste försvaras. Inte så mycket för att den kan skapa en bättre värld, utan en intressantare, med utställningsrum och plattformar där divergerande konstsyner kunde leva sida vid sida, samsas eller kollidera, istället för hur det är nu - springa förbi varandra i sin jakt på tillhörighet. Är det något som måste förändras i konstvärlden - och det så snart som möjligt - så är det den separatism och trendkänslighet som bara tillåter en konstsyn åt gången.

Göteborg i december 2007
© Sinziana Ravini, konstskribent, curator