”The Language of Equilibrium” © Joseph Kosuth

Tidsresan bryts abrupt av de gigantiska ceriseröda plastödlorna som klättrar på husfasaderna lite här och där längs kanalen. Rödgröna banderoller annonserar flitigt på broar och palats ”Think with the Senses - Feel with the Mind, art in the present tense”. Den 52:a Venedigbiennalen skickar så ut sitt credo.

Men först tar jag mig längre ut i lagunen till den armeniska klosterön San Lazzaro. Här ute visas ett av de parallellprojekt man kan ta del av utöver huvudutställningen. I skymningstimmen ser jag från båten klostret som ser ut att glöda nästan i brand. Ljuset spiller över från observatoriet till nordvästra stödmuren mot vattnet, till utkiksposten på öns udde och vidare ringlar den som en glödtråd runt kyrkans klocktorn.
     ”The Language of Equilibrium”, verkets fyra delar i gul neon betonar platsens arkitektur, kultur och historia med ord på armeniska, engelska och italienska. Joseph Kosuth visar här en hantverksskicklighet i detta så påkostade och välgjorda verk och hur den bidrar till styrkan och innerligheten.
     Ord ur ”Haygazian Paran”, den armeniska ordbok som abboten Mekhitar av Sebaste, klosterordens grundar, skrivit som täcker observatoriets fasad liknar en översättning som nu får en konkret gestalt. Abbotens insikt om skriftspråkets oerhörda betydelse la också grunden till den stora samling armenisk och annan litteratur som finns i biblioteket. Klostrets tryckeri kan publicera texter på trettiofem språk.  
     Tiotusentals skruvar håller fast neon-orden vid fasaden och murarna så att de tycks lika lätta och flödande mellan delarna som de vattenord de tecknar. Även de idémässiga grunderna bakom Kosuths ställningstagande känns essentiella, så även neonens gula färg och dess symbolik som han har hämtat från tiden då klosterordern bildades. Det gula, med referenser till den tyske Böckler från 1688, ikläds betydelser vi idag sällan hör en god klang i. Dygd, intellekt, högaktning, storslagenhet ryms i Kosuths verk, den här gången omvandlad till transparens och flöde. Det är friskt och levande som ett glas rent vatten en varm dag.

Leon Ferrari: "La Civilización Occidental y Cristiana", 1965 Mixed media, 200x120x50cm Colección Alicia y León Ferrari Photo: Ramiro Larraín Courtesy of the artist		Yang Fudong, "Seven Intellectuals in Bamboo Forest", Part 1 2003, Video Courtesy of the author

I den långsträckta magasinsbyggnaden Arsenale som tidigare använts av den venetianska flottan, ryms den ena delen av huvudutställningarna. För Venedigbiennalen, den 52:a, ansvarar för första gången en amerikan, Robert Storr, målare, museiman och nytillträdd dean för Yale Art Scool. Våldspiralen skruvas hårt åt i en skoningslöst hängd utställning när några av samtidens främsta konstnärer gestaltar en västvärld i sammanbrott, globala folkvandringar, islamofobi, krig och våld.
     Den 87-årige argentinaren Leon Ferraris ”I Jesu namn” från 1965 är överraskande aktuell idag med ett Irakkrig igångsatt av det amerikanska styret, dess neokonservativa ideologi och kalkylerade destabilisering som metod och del i maktutövningen. Hans samhällskritiska teckningar och collage en del från 60-talet samt nygjorda verk kopplar samman kristendom, makt och våld.
     Västvärldens företräde som normgivare ifrågasätts genom Storrs val. Vi kan här vara med om ett tillfälle att revidera dogmer och kanon. För första gången har Afrika en egen paviljong. ”Check List-Luanda Pop” har fått en central plats i Arsenale. De afrikanska konstnärerna har en egen självklar spelplats för att uttrycka vad Afrika ska vara, att blicka inåt och ta hand om sina frågor själva.
     Det slår mig att en majoritet av mina favoriter ur huvudutställningarna är verk av manliga konstnärer. Åldersfixeringen och kopplingen mellan aktualitet och ungt är befriande utraderad. Medan Storrs urval i genusperspektivet kanske inte i antal men i tyngd verkar vara mer passivt. Kan det vara så att Storrs personliga relationer och lojaliteter till vissa konstnärer i första hand handlar om de stora manliga elefanterna?

I varsin egen liten bio i mitten av Cordiere (Arsenale) visas alla fem delar av Yang Fudongs "Seven Intellectuals in Bamboo Forest”, 2003-2007, för första gången - en fantastisk svartvit 33-mm film. En klagosång som baseras på en historia från Wei- och Jindynastierna och hur sju berömda poeter och konstnärer, med stort allvar på olika konstfulla sätt försöker undfly jordelivets tyngd. Som en lång meditation över längtan att höra till - en plats, en inre cirkel, en länk till traditionerna, ett andligt sammanhang.
     Fudong som är utbildad i kinesiskt tuschmåleri använder fritt och lika lätt landskapsmåleriets abstraktioner som realistiska referenser från nya vågen, andra filmer, poesi eller historia. Kollektivismen, intelligentians exil på landsbygden under kulturrevolutionen till dagens Kina i ultrasnabb urbanisering med vidhängande förluster, myter, folksagor, muntliga kinesiska berättartraditioner blandas och bläddras i scener sexigt och sinnligt. Jag längtar redan efter att få se dem igen.

Riyas Komu, "Designated March by a ‘Petro Angel’", 2006 Oil on canvas,6 panels, each 180 x 180 cm Collection and courtesy Sakshi Galler, Sinergy Art Foundation Ltd, © Riyas Komu

Riyas Komu bor och arbetar i Bombay därifrån vi på senare tid läst om våldsamma motsättningar mellan hindunationalister och Indiens största muslimska befolkning. Vad är det i hans målningar som får mig att stanna till? I olja på duk med en slickad, förenkling i gråtandebarnaffekt visar Komu en panel av 6 st nästan tvåmeters kvadratiska målningar. Föreställande en kvinna i sjal, ”Petro- Angel”. Handens långsamhet när han målar av en sekvens filmbilder i avstannat skeende ger en anspändhet som vi aldrig hinner uppfatta i verkligheten. Det närgångna i uppförstoringen där vi tydligt ser skadorna på ansiktet, placerad bland alla våldsverk förstärker identifikationen med frågorna verket uttrycker. Det inbjuder också till funderingar om högt och lågt, om mina egna värdenormer.

Y.Z. Kami, "Conversation in Jerusalem" 2006 Oil on canvas (5 panels) Courtesy of the artist and Gagosian Gallery		Emily Jacir, "Material for a film" 2005 ongoing, Installation With thanks to Janet Venn-Brown Courtesy: the artist and Alexander and Bonin Gallery, New York

Emily Jacirs gripande verk om den palestinske intellektuelle Wael Zwiter visas i ett eget rum i den italienska paviljongen. Genom ett dokumentärt material som foton, brev, texter och bokomslag ur hans liv lär vi känna honom och hans liv i Rom. Av israeliska agenter skjuts han år 1992 i huvudet med 12 kulor från en 22 kalibrig pistol. Den 13:e kulan genomborrar hans arabiska upplaga av ”Tusen och en natt” och stannar i ryggraden. En för honom central och viktig bok som han strax innan han dödades läste och återkommande brukade läsa. En bok som han drömde om att översätta till italienska. Jacirs väl genomförda undersökning och rekonstruktion av Zwiters öde söker blottlägga dolda sammanhang i Mellanöstern och dess smärta. Hennes verk inbjuder till en rad reflektioner men starkast påverkas jag av dess förmedlade förtvivlan.   

Y.Z. Kami växte upp i det förrevolutionära Iran och studerade filosofi för Levinas men bor nu och arbetar i New York. Anonyma vanliga människor på en tidningsbild kan starta en målning. Sättet att måla porträtt på går så långt tillbaka som till det egyptiska Faijum-måleriet. Med noggranna penseldrag arbetas bilden fram och med mjuka valörer ljussätts hudens textur - en överdimensionerad torso i luddigt, snirkligt målad tröja eller skjorta mot en neutral fond. Den porträtterade blundar så ingen kontakt etableras mellan oss utöver det luftiga måleriet. Den avbildade upplöses och mitt inre blundar med dem.

Sophie Calle "Take Care of yourself  Philosophe / Philosopher", 2007 Work made up of 106 photographs, texts, films. Courtesy : Galerie Emmanuel Perrotin, Paris. Arndt & Partner, Berlin Paula Cooper Gallery, New York Gallery Koyanagi, Tokyo		Model of "1:1" installation 2006, 30 x 15 x15 cm © Monika Sosnowska

I den nyligen vittvättade polska paviljongen visar Monika Sosnowska ett starkt verk 1:1. En kollapsad efterkrigsmodern husstruktur av öststatssnitt i stål fyller byggnaden så att den tycks bära upp hela paviljongen och inte tvärtom.
     I den franska paviljongen, en av de vackraste utställningarna, har konstnären huvudrollen. Sophie Calle annonserade i pressen efter sin utställningskommissarie och av 200 sökanden valde Calle konstnären Daniel Buren. Genom det geniala valet av Buren och hans kunnande om väggen har dispositionen av delarna i installationen lyft verket. Detaljerna i materialen förhöjer den banala idén som utgår från ett avskedsbrev av Calles senaste man. I ”Take care of yourself” utgör konstnär + konstnär ett starkt par.
     Det kvasivetenskapliga i "The Homo Species" i den Sydkoreanska paviljongen är full av humor med rasistiska undertoner. Hyungkoo Lee leker med pseudomedicinska verktyg i en slags ”extreme makeover” och skapar ett fiktivt paleontologiskt museum för seriefigurerna Tom och Jerry.

Ellsworth Kelly "Red Relief with White", 2007 Oil on canvas, two jointed panels 203,2 x 182,2 x 7 cm Courtesy: Matthew Marks Gallery, New York © Ellsworth Kelly		Chen Zen, "Autel de lumière", 1999, Bath tub for children, kneeler, carter, candles, 170 x 75 x 100 cm Photo Y. Sheng. Courtesy Galleria Continua, San Gimignano-Beijing. © Chen Zen. By SIAE 2007

Ellsworth Kellys nya målningar är gjorda de senaste två åren av honom själv utan ateljéassistenter. Kelly målar fragment från verkligheten och ger genom rena visuella överväganden om färg, skala, form och avsaknad av kontextuella element verket sin gestalt. Formens integritet betonas genom att delarna är gjorda som en relief. Verket börjar med väggen, därpå den vita bakgrunden på en duk på spännram, och så den röda formen som ytterligare en duk på bakgrundsduken. De obevekligt tillplattade ”Hard Edge”-ytorna har en densitet i sitt utförande tömd på betydelser och kanske därför också öppnad för egna igenkännanden.
     Labyrintiskt tar jag mig genom hela den italienska paviljongen och längst in en kammare ”De döda konstnärerna i Venedig”. Sol Lewitts väggblyertsteckningar, Felix Gonzales Torres förhänge av glittrande guldpärlor, Martin Kippenbergers målningar och den kinesiske konstnären Chen Zens verk ”Autel de lumière” från 1999. Vita släckta vaxljus ligger i mängd över ett babybadkar och bildar en vaginaliknande öppning med badkarets utloppshål som svart gräns. Är det härigenom lågorna spolas ut i den imaginära rymden?

Konstnärer delar inte upp idé och varseblivning. I alla högkvalitativa verk går det inte att särskilja det kritiska från det sköna. Ande och Tanke. Närvaro. Så uppfattar jag Robert Storrs rubrik för årets biennal. Och han bjuder in till en föreställning om det sublima, andliga, skrämmande och okända. Med en möjlighet att komma in i utställningarna var som helst för att plocka upp kvaliteter, förståelse och föra över de erfarenheterna till andra verk som är samlade på en plats vid samma tidpunkt.

Stockholm 2007-07-06 © Birgitta Eriksson

Venedigbiennalen | Omkonsts startsida