Berndt Wennström har genom åren med sitt habila måleri skaffat sig en trogen beundrarskara. Den rytmiskt svepande och summariska penselföringen, samt den effektiva färghållningen är något av hans signum. Bilderna är också lätta att ta till sig, särskilt för en Stockholmare då de ofta är fyllda av berättelser från huvudstadens pulserande gatuliv.
     Men personligen saknar jag stundtals det konstnärliga risktagandet. Det är ett vackert måleri men även skönheten behöver en komplikation för att riktigt beröra på djupet.
     I collagen däremot, som är en relativt ny uttrycksform för Wennström, finns i högre grad nerven och de överraskande stilbrotten. Där förmedlas lusten till den nya tekniken och inför själva undersökandet. I dessa anspråkslösa små skisser har berättelsen reducerats till en dekokt av större dramatiskt format än de fysiska måtten indikerar. Inslagen av fotocollage tillför också intressanta störningar i den måleriska berättartekniken.
     Den intressantaste bilden är inte den där konstnären inför omvärlden befäster sin goda smak och sitt ypperliga hantverkskunnande. Snarare bör han söka korsa sitt spår och överge de segrar han tidigare vunnit. I Wennströms collage ser jag just denna önskan att bryta upp för att söka nya konstnärliga äventyr.

Stockholm 2007-10-10 © Leif Mattsson

"Interiör” collage © Berndt Wennström

"Slussen” © Berndt Wennström