”What’s wrong with reification?”
”The word or the concept?”
Ovanstående dialog framförs av två misstänkt kopulerande snögubbar i en av Olav Westphalens teckningar, som ingår i en större svit i utställningen på Milliken. De skämtteckningsmässiga snögubbarna lånar även sina attribut (morotsnäsan, kvistarmarna, stenögonen och de rullade snökloten) till ett antal större objekt/skulpturer.
Meningsutbytet ovan skulle kunna ses som en underfundig presentation av hela utställningen. Att en abstrakt tanke får konkret form, eller materialiseras, är ju en innebörd av ”reification”. Som begrepp har det använts lika hemtamt som ”alienation” inom marxistisk teori. Då gällde det förstås förtingligandet av människan. I Westphalens fall går det att knyta an till diskussionerna kring minimalism och konceptkonst på 1960-talet och kritiken av konstobjektet.
Huruvida konsten är eller kan vara abstrakt, konkret, ett ting, en del av verkligheten eller en avbildning av densamma, tillhör de kära frågor som återkommit i många tappningar. De lär fortsätta att fascinera, så länge gränsdragningsproblemen inom konsten inte är bilagda. Westphalens snögubbar, lättsmälta och obeständiga i verkligheten (konkreta) samt förtingligade till säljbara konstobjekt i sin representativa form (abstrakta), kanske inte tillför den diskussionen något nytt, men roar med sin pretentiösa anspråkslöshet.
Lotta Hannerz på Knäpper + Baumgarten verkar även hon vilja underhålla med sina tankeställare om verklighetens dubiösa gränser. ”Verkligheten är bara toppen på isberget”, skriver hon i sin programförklaring. I objekten leker hon med abstraktioner, avbildningar och illusioner i två- och tredimensionell form. Jag har inget emot ämnet, men att hitta formen för den är svårt, då det finns så mycket att jämföra med. Konstens fyndiga illusionister har med hjälp av luriga trompe l’oeil-effekter gäckat och drivit med sin publik sedan överenskommelsen att tolka en platt bild som ett tredimensionellt rum uppstod. Tricket är beroende av en ”konstfärdig” tydlighet och en överraskande tajming lik den gode historieberättarens. Lägg därtill förmågan hos en skicklig manipulatör som förmår att mjölka föreställningarna, orden och koncepten på dess implicita underligheter.
Hannerz skapar mycket ambitiösa exempel, men jag saknar till slut skärpan: Det gäller såväl tekniskt, främst måleriskt, som idémässigt. Fyndigheterna stannar vid halvljumma förtingliganden av det som finns under ytan.
Stockholm 2007-08-28 © Susanna Slöör
|
|
Leaning Snowman #2, 2007 140 x 120 x 115 cm
© Olav Westphalen
Drawing, 2007, blandteknik
© Lotta Hannerz
|
