Den har legat i ateljén ett antal månader nu: recensionsexemplaret av boken Nattfiskare, med fotograferade objekt och haikudikter av Dan Wolgers. Det plastigt silvriga omslaget irriterade från början och jag har försökt sticka undan pärmen mellan andra kataloger, men ständigt har den letat sig fram överst i högen. Efter ett tag har jag regelbundet börjat bläddra i den, förstrött och otåligt på samma gång. De fotograferade objekten är placerade i blixtbelysning mot en mörk fond. De föreställer lådor, fisklådor, ställda på kant. Inuti hänger någon form av ”sänken” i järn, kg-vikter, klot, cylindrar. Ovanpå, står en glaskupa över en fångad, levande ros, eller någon annan blomma. Symboliken är väl enkel, det sköra livet instängt och förankrat underifrån av dessa hängande mentala järnbojor.

Så händer en dag det där märkliga. Kroppen spritter till och känns varm och med en stöt från ryggmärgen varskos man om att något angeläget har inträffat, vad är inte riktigt klart. Jag struntar i lådan men stjäl kupan med blomsterkvisten och sänket och monterar i min egen målning som en nedfallande bomb över en sjö tagen från 1400-tals-målaren Memling. Smack, där satt den mot sin mörka fond, tack Nattfiskaren! Jag ruvar belåtet över mitt fynd utan närmare reflektion, likt kattan som ännu inte bitit nacken av musen.

"Sagesmän (dubbla män)" brons © Dan Wolgers

Kanske representerar detta lilla grymma ögonblick just en domän som är konstens, den lockande sekunden strax innan täckelsen faller eller gåtan lösts, när något fortfarande är osägbart - eller fortfarande vid liv. I rollen som kritiker tycker jag att det är avskyvärt och blir mer och mer medveten om hur viktigt det är att inte kapitulera inför otäcka ord som ”osägbart”, ”outtalat” med flera. Möjligen kan jag acceptera att aldrig träffa rätt, men målsättningen måste vara att försöka göra upplevelsen sägbar, mer transparent och att nästan jaga livet ur den lilla skälvande fångsten.
      Den impulsfödda närmast skamliga njutning som Dan Wolgers försatt mig i med hjälp av sina försåtligt arrangerade fotografier väcker även andra funderingar. Stölden av annans egendom eller idéer blir förstås en lätt löjeväckande parafras på grepp som man vanligen förknippar med Wolgers konstnärskap. Men möjligen börjar jag efter den utlösta handlingen bli mer sympatiskt inställd till detta retfullt ”glupska” drag hos Wolgers – att med ett leende underminera och erövra. Med den goda aptiten i behåll visar han nu även ett antal objekt i brons på Galleri Lars Bohman. Cire Perdure heter serien och titeln är ett fackuttryck för en bronsgjutningsmetod, där förlagan i vax förstörs i processen.

"Dagdrömmaren (sittande pojke)" brons © Dan Wolgers

Per post till gjuteriet i Thailand har han skickat sina förlagor, utvalda små figuriner, hopfogade tärningar, som sedan skalats upp i vax för att brinna upp och ersättas av brons. Förlagan, den kitschiga pojken med sin korg bredvid sig, säkerligen producerad ”en masse” har tranformerats till ett solitt föremål, objekt, skulptur – ja just det, till ett unikt konstverk. Som praktisk dokumentförstörare fungerar den också, då det går bra att elda i bronskorgen. Kanske en vink till vapendragare som fortfarande vill se konsten och livet som en anonymiserad andrahandsupplevelse.
      Gestiken kring konstens och konstverkets status är väl möjlighen inte det som fascinerar mest i utställningen. Snarare lyckas Wolgers genom perspektivförskjutningen och valen av föremål (gesten i dessa) skapa små gåtor som först i ett nådens ögonblick lär lösa ut sig. Den stunden har visat sig väl värd att invänta.

Stockholm 2007-11-21 © Susanna Slöör

Galleri Lars Bohman | Omkonsts startsida