Enligt den franske filosofen Henri Bergson är analysen sällan i stånd att upptäcka annat i en känsla än just själva känslan. Att analysera de känslor Dan Almqvists målningar inrymmer har således små möjligheter att lyckas. Man kommer enbart att finna de ikonografiska tecknen för glädje, humor eller värme. Men där finns också så mycket mer, bortanför dessa sensoriska begrepp.
Pojken/mannen som vänder sig mot blommorna, i målningen med samma namn, vänder också ryggen åt de geometriska fomerna till vänster. Han betraktar blommorna med en neutral uppsyn. Likt en tragikomisk Buster Keaton-figur framstår han oförmedlad med livet självt. Vi som betraktare ser den målade metaforen men för huvudpersonen förblir den osynlig.
Dolt i flödet av uttryck i Almqvists målningar finns sammanhang som är fascinerat svårtolkade. De synbara känslorna behöver inte nödvändigtvis representera det uppenbara. Med en ständigt närvarande humor samt ironi tar Almqvist effektivt krokben på all "snabbläsning". Som betraktare blir man osäker, men på ett njutbart sätt. Jag kommer på mig med att leende skaka på huvudet när Almqvist lyckas sammanföra ett kastell, en stirrande uggla, en svart pojke som viftar med en vit flagga, en istapp (?) samt två små pippifåglar som glatt kikar in vid bildkanten. Det är en konstellation man snarast väntar sig finna i det hypnagoga tillståndet, mellan dröm och vaka.
Men trots de drömlika paradoxerna skulle jag inte vilja kalla Almqvist surrealist, för här finnas ingen programmatisk inordning. Snarare är det de närmast dadaistiska inslagen som är iögonfallande. Exempelvis demonstreras ett ointresse för en entydig stilnivå och en nästan blasfemisk misstänksamhet mot form som bärare av moral och värderingar. Just så arbetade dadaisterna, med den skillnaden att de hade ett estetiskt uppdrag. Det har inte Almqvist, vilket gör hans bilder befriat oroande i all sin skenbara enkelhet.
Stockholm 2008-10-12 © Leif Mattsson |
|
"Blommorna", 2008, olja på duk © Dan Almqvist
"Kastellet", 2008, olja på duk © Dan Almqvist
|